Ett år har gått - vad har jag lärt mig?

Jag har inte loggat in på bloggen på länge. Inte ens kastat en blick på den. Den har varit totalt bortglömd. Idag tittade jag av en slump in. Och gissa, det är exakt ett år sedan jag skrev något här senast. Ett år har gått. Och vad har jag lärt mig?

Jag har lärt mig att jag lever ett fullständigt fullvärdigt liv utan att skriva blogg. Och jag tror inte någon av mina 3 trogna läsare heller levt ett sämre liv trots min döda blogg.

Jag har lärt mig att jag knappast är en bloggare. Men att jag gärna skulle skriva en BRA blogg. Dilemmat liksom.

Jag har lärt mig att jag mår bättre när jag gör sådant jag gillar och får vara mycket med min familj. Jag har lärt mig njuta lite, vara mer närvarande i stunden. Men jag har ännu inte hittat hela vägen, jag har inte hittat helt fram till vad jag ska bli när jag blir stor. Men jag jobbar på det. Och jag har faktiskt en liten liten hemlig idé :).

För ett år sedan flyttade jag ut ur mitt hem, och blev kär i en torktumlare, i mitt tillfälliga hem. Jag har också lärt mig att jag kan leva ett gott liv utan torktumlare, trots att jag saknar den ibland. Jag har faktiskt glömt att gå prata vackert med den, när jag besöker mamma och pappa.

Och så har jag fått tillbaka min körlust! Jag måste säga adjö till min gamla bil. Det var faktiskt inte så svårt. Trots att jag vid vår sista gemensamma stund satt tyst en stund och tackade den för alla gemensamma åkstunder. Bilen tog till exempel hem mig och min yngre son från sjukhuset, 2008. Tryggt o bra. Så bilen var på inget vis värdelös. Men om man jämför bilen med en familjemedlem (för min bil kan bli lite som en familjemedlem) så kändes det inte svårt att ersätta den. När en bil ryker och stinker och man inte vet om den ska hållas vid liv...då känns det ok att ersätta den. O ja, jag fick tillbaka min körlust.

Jag har alltså lärt mig massor under det år som gått. Både om livet, om mig själv och om bilen!
Jag fick tillbaka körlusten, kan jag få tillbaka skrivlusten? Återstår att se.

Jag är kär!

Jag tror det är våren som väcker dessa vårkänslor! Jag är nykär. Det är helt nytt.

Har aldrig haft liknande känslor förr. Det jag känner är nåt helt nytt. Jag står där o tittar o känner en värme.

Jag blir aktiv på ett nytt sätt. Jag vill så mycket...plötsligt. Jag bara vill...tvätta kläder för att få lägga in den rena fuktiga tvätten i torktumlaren.

Jag ÄLSKAR torktumlaren! Har aldrig haft en, men nu har jag en till mitt förfogande. Jag vill bara ropa ut hur mycket jag tycker om denna apparat!

Så nu vet ni det :)

Plast, tejp och ovälkommen gäst

Äntligen, säger jag, är det packat och tejpat. Som vi har jobbat. Funderade på vad som är värre: att flytta helt och hållet eller att flytta ut temporärt och skydda sitt hem?

Värre är det senare. Det är enklare att flytta ut allt o sedan städa och så bara förflytta sig o alla saker till ett nytt hem. Men som jag skrev i mitt förra inlägg: saker kunde vara värre. Betydligt värre. Men nu vet jag att jag tycker en vanlig flyttningsoperation är mindre stressande.

Jag hade ju tack o lov ledigt på torsdag: flyttledigt. På fredag skulle vi jobba nästan klart medan barnen var placerade. Så blev det inte. O förändringar i planerna passar inte heller min oflexibla personlighet. Ne, den ovälkomna gästen magsjuka tittade in och gjorde det omöjligt för mig att jobba. En liten hemma hos oss var alldeles nerklubbad o låg i säng hela dagen med stort knip i magen. Suck.

På lördag kom en härlig farmor på besök, gav oss arbetstid och idag blev det färdigt. Nu är det bara att sätta igång. Hoppas på ett vackert badrum och ett nytt och fint kök.

Framtiden är oviss. Nu just njuter jag av vackert kök, surrande säng och torktumlare. Det är inte illa det.

OCH HÄR SKU DET VARA BILDER MEN J#^LA BLOGGER VILL INTE.

Allt kunde vara värre, eller vårt temporära hem

Vi flyttade största delen av vårt pick och pack till ett temporärt hem, inte långt ifrån oss. Vi packade, städade, packade, röjde, förde grejer från källare till vind, från vind till skräpflak, trottade grejer i säckar, tömde klädrummet... Nåja, you get the picture: Det var synd om oss.

Framför oss har vi ännu: töm köket och plasta in hela skiten. Dvs hela hemmet. Så lite synd om oss är det ännu.

När jag i lördags klickade på den lilla knappen bredvid min temporära säng, i mitt temporära hem, konstaterade jag bara att allt kunde vara betydligt värre. Ja, det fanns och finns inget att klaga på. Mina grejer har hittat fina platser i det nya hemmet och likaså alla andra familjemedlemmars. Vi har tak över huvudet, sängar att sova i, ett underbart välutrustat kök, ett vackert, väldoftande hem och alla har små krypin.

Och den där lilla knappen bredvid min säng, är knappen till min temporära hästens säng. Den fick mig att inse:
Sannerligen, allt kunde vara betydligt värre.

God natt!



Så varmt välkomna var vi vårt nya hem. Det kunde vara värre.


Så såg vi ut när vi åkte av o an mellan hem ett o hem två.


Och det börjar se lite ut som hemma hos oss :)

Förutfattade meningar

Jag har ett otrevligt drag. Jag har lätt för att gå omkring med förutfattade meningar om folk. På bråkdelen av en sekund har jag fått en stark känsla o vips har jag placerat en rätt okänd människa i ett visst fack. Är det ett fack med en negativ stämpel är det inte enkelt för den stackars människan att övertyga mig om motsatsen. Det här är inget sympatiskt drag i mig. O jag är på inget vis väldigt stolt över just det här.

Det har nog hänt att jag några gånger gjort för snabba beslut gällande vissa människor. Någon pålitlig har kanske gett mig en vink, den där människan besitter det här lätt otrevliga draget. O vips märker jag det, trots att det inte nödvändigtvis är där.

Med åren har jag jobbat med det här, att ge människor lite fler chanser. Bestäm dig inte så fort. Och placera nödvändigtvis inte folk i små lådor o fack. Låt dem vara de de är. För jag vet ju, alla har goda o dåliga egenskaper.

Idag hände det där stora o fina. Jag mötte en person som jag genast från början placerat i ett visst fack, det där med minustecken. Så blev det, bara några möten med samma person ökade bara storleken på minustecknet. Idag kom ett minustecken till på lådan, men nu ett vertikalt minustecken som gjorde lådan och personen till en plusperson. En stund, några delade tankar, några delade erfarenheter och det sade klick. Vi förstod varann och vi hittade en gemensam ton som möjliggjorde ett positivt möte. Och en ny sida av oss båda. Och troligen ett gott samarbete. Kanske en ny vänskap?

Vet ni den där känslan när rynkan i pannan försvinner? När tonen blir lite varmare? Och när man inser att igen en gång har man missbedömt en person. Det är en stund av både glädje och sorg. Sorg för tänk om jag gett personen en chans från början. Om jag inte hade behövt gå från negativ till positiv. Utan bara gett en chans. Glädje över att ha klarat av att ge efter och lägga åt sidan de där förutfattade meningarna.

Ingen är perfekt. Men det här kan i alla fall jag jobba med. En dag ska jag bli fördomsfri och ge alla människor tillräckligt med chanser. Det lovar jag.

Vi ska snart iväg - befriande att ge bort slänga bort

Vi ska snart iväg från vårt hem. Det är lite ångestfyllt på många sätt. Vårt fina badrum ska slås sönder och så får vi ett, förhoppningsvis, åtminstone lika fint badrum igen. Och så ska vårt nostalgiska 80-talskök monteras ner och ett nytt monteras upp. Rörsanering, stambyte (en ny indianstam bosätter sig i våra väggar) eller putkiremppa, som det i vårt kära land heter, är det som inom några veckor startar.

Ångest är väl mest det, att flytta är vidrigt, städa är jobbigt, organisera sig är tungt och så kostar det skjortan. Vi har ändå det mesta under kontroll och ett härligt ställe att flytta till. Barnens skolväg och dagisväg blir inte längre och inte arbetsvägen heller.

Men för att lyfta fram den lilla ljusglimten i det här lite kämpiga är inte fel. Det är det här med att tömma skåp, vrår och lådor för att stuva undan saker. Det är ju lite tungt och hellre sku man ju bara ligga o prutta på sofflocket. Men ett sånt där skräpflak på gården motiverar nog till tömningsoperationer. Äntligen försvinner alla de där för små barnkläderna till höger o vänster. Kanske någon till o med blir glad för de använda jeansen och t-skjortorna och gummistövlarna. Och jag, ler glad o lättad när lådorna och skåpen töms.

När vi i höst flyttar tillbaka har jag massor mer förvaringsutrymme när jag slängt ut så mycket.

Men först ska vi ha lite ångest, över allt som ännu är ogjort o allt som ännu ska planeras. Och lite ångest ska man ju ha för allt det där som kan gå helt fel.



Föra grejer till vinden


Saker på flaket


Föra barnkläder till vänner.

Vad e det för en värld?

Måste ärligt medge att jag helt för sällan hinner följa med nyheter och jag hinner inte engagera mig i det som är fel i världen. Lätt blir man ju nästan förlamad av alla hemska nyheter. Allt som står fel till på så många ställen i världen. Ibland vill jag inte ens höra, vill inte veta. Det känns ju så hopplöst och man är ju så hjälplös. Hur ska lilla jag kunna ställa allt till rätta?

Idag satt jag i bilen på väg till Esbo. Lyssnade på Radio Helsinki, som alltid i bilen. Hade tur, min favorit Norppa var där. Han har åsikter, han ropar ut dem. Han är bra

Han berättade att i Irak (eller var det Iran, lyssnade inte så noga på introt...) har en lag stiftats. En lag som gör det möjligt för en man att gifta sig med en NIO ÅR GAMMAL FLICKA! Nio år!!!!!! På riktigt! I lagen står det också att ifall ett par skiljer sig, tillfaller flickan/kvinnan sin pappa. Alltså mamman har ingen roll. Och dessutom ska en fru alltid gå med på att ha sex när mannen vill det.

Jag blev så illamående. Tänkte på den där kalasinbjudan jag fick idag. En kalasinbjudan till en underbar flicka som fyller tio. Att hon, i ett annat land, kunde bli bortgift och tvingad till sex. Med någon gubbe. Att hennes mamma inte sku ha något med henne att göra längre. Att min sons klasskompisar, små tjusiga flickor, i år sku bli giftasmogna.

Vem i helvete kan stifta såna här lagar? Varför satsar man inte på att lära de här människorna att det här är fel i stället för att satsa pengar på vapen o krig? Var fanns kvinnorna när den här lagen stiftades? Vilka är dessa sjuka män som gifter sig med barn?

Illamående. Tror att varje finländare känner likadant illamående som jag vid tanken. Kan man inget göra åt sånt här vidrigt?

Jag bara förstår att det ibland känns bättre att bo i sin egen bubbla där saker ändå är rätt bra. O inte höra eller se. För det är ju så vidrigt.

Ändå skulle jag gärna göra något. Men vad? Och var är de modiga män som ställer sig upp o säger NEJ!