Det här med att någon är sjuk i familjen är så tröttsamt, tycker jag. Det må vara vem som helst som är sjuk. Jag tycker vi varit sjuka nästan jämt. Hela tiden är det någon.
Magsjuka, flunsa, feber, koppor av olika slag, influensa, magsjuka, hosta, snuva, ingen röst, huvudvärk, huvudvärk, huvudvärk...
Undrar om det är meningen att vara såhär? Det är helt ofattbart hur många sjuklingsdagar det är på ett år i en liten familj.
Jag är tyvärr en dålig sjuksköterska. När någon drabbas kastar jag över mig någon form av "du måste överleva klädnad" och försvinner in i ett underligt tillstånd. Är inte empatisk. Är inte snäll och gullig. Jag bara presterar och hoppas det ska räcka som bevis på min kärlek och oro.
Tänker ofta hur liten och ynklig jag själv blir när den andra vuxna i huset är sjuk. Märker hur dåligt den lilla människan klarar sig ensam med alla bestyren. Tack och lov finns ett nätverk av nära och kära som ställer upp.
Idag, måndagmorgon, känns som jag blivit överkörd av en traktor. O det är knappast nära heller lika tungt som för den som ligger hemma utan röst och andas tungt.
Tankar i vardagen, stora och små. Den som tänker är jag, Micko Lax.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar