Det är inte bara sport utan också en hel del mat

För att ni inte ska tro att jag bara sportar o svälter visar jag en bild av min mat idag. Det var nämligen en lite semisorglig dag idag. Jag åt lunch för sista gången på den så kallade greken, eller Aleksandria som restaurangen väl på riktigt hette, på skatudden idag.

Jag har verkligen älskat maten där, man får god feta, tsatsiki, mycket sallad o något matigt till, typ maletköttbiffar eller kyckling eller falafel... Nu stänger restaurangen och i stället öppnar där en kinesisk restaurang. Jag gillar nog kinesiskt, men tja, det där har varit ett säkert kort när jobbets lunchrestaurang bjudit på dåligt. Och det är faktiskt nästan alltid.

Så vi sade adjö till dessa goda biffar.




Och fortsättningen idag, i matväg alltså, var också lite maletköttbiffig. Fortfarande har vi ett system hemma att alla får välja en maträtt och idag var det Noas matdag. Det bjöds på hamburgare, eller hamburgesas, som de brukar heta hos oss. Jag äter alltid min med rågbröd.



Tusan att det är gott. Det här kunde jag äta varje vecka. Kunde byta lite sås och lite innehåll, och det sku vara en hit, varje gång. O nästan omväxlande.

Den färgglada veckan

Om jag sku vara en riktig bloggare eller en modebloggare skulle jag varje dag den här veckan ha tagit en bild av mig, dagens outfit-bilder. men jag är ingen riktig bloggare, så inga bilder

Men jag har firat färgglada veckan. Nästa vecka blir det säkert svart igen.

Bestämde på måndag att det nu ska bli en vecka fylld av färg. Och visst har folk kommenterat: Den gula jackan, Costo-mössan, legoörhängena, den pinkfärgade tröjan osv.

Roligt. O kanske har jag känt mig lite piggare tack vare färgerna. Eller var det månne sporten som gjorde sitt? Hur som helst. Färgglad vecka ibland gör susen.

Tanten med käppen

Hon heter tanten med käppen eller oftast keppimummo. Hon är säkert en god bit över 80 och hon driver mig till vansinne.

Jag har försökt vara en vänlig ung människa och bemöta henne med respekt. Jag tänker: om hon var en när och kär gamyl, hur skulle jag då bemöta henne? Hur skall man respektera de äldre?
Det går inte. Mission impossible.

När jag hör den där dubben på käppen som slår mot den isiga asfalten o ljudet närmar sig börjar jag redan ana hur det går. Hon har fått dille på att sanda. Hon gnäller och gnäller om hur isigt och halt det är. Jag kan samtycka, och jag tänker att det nog är jobbigt att på gamylben sticka ut på promenad. Men samtidigt är det inte mycket jag kan göra.

Hon hotar att något borde göras. Hur hon än slänger ut, hink efter hink med sand på gården, blir det inget bättre.

Och om en bil kör in på gården för att lasta saker eller vad som helst, då är hon alltid där, och alltid gnäller hon över att bilen är just där hon ska gå.  Hon kan inte heller vänta att bilen åker iväg, utan hon ska tränga sig förbi, fast hon inte ryms. Den som sitter i bilen har heller ingen chans att flytta på bilen, för hon parker sig själv o sin käpp precis rakt bakom bilen. ARGH.

Jag ber en stilla bön:
Låt mig aldrig bli som tanten med käppen om jag en dag blir gammal. Och by the way, förlåt att jag inte orkar förstå.
Amen.

Bilden stal jag här

En ny liten leksak

Har idag fått en ny liten leksak. Den är inte helt min, men jag får ha den i alla fall ett drygt år. Här, låt mig presentera min nya vän Lumia.





Nu lever jag alltså ett ofantligt spännande liv, mellan lumia och iphone. En liten tekniknasse bor det i alla fall i mig, jag tycker det är lite kul att jämföra. Vet nog att jag är ganska lat av mig och gillar inte direkt att lära mig nya system, vet att jag kommer att välja iPhone bara av den orsaken. Men det är helt kul att ha en chans att också snoka lite på hur en splitterny Lumia funkar.

Kanske jag berättar mer när jag lärt känna den här nya leksaken lite bättre. Min första kontakt med den var ändå riktigt positiv.

Det blev som jag lovade

Idag blev det som jag lovade mig själv igår. Det var vår i luften, jumppakläderna väntade vid sängen på mig när jag kom hem från jobbet. Det blev hurtig o spurtig joggingrunda. Det är ju faktiskt inte så att jag sku ha låtit bli att springa helt och hållet. Det var inte så revolutionerande. Men lite revolutionerande i alla fall, har orkat springa bara på veckosluten och inte ens alltid då.
Men idag och nu lever löftet, jag ska ta mig i kragen. Gillar inte mig själv när jag inte tar mig i kragen.

Idag blev det ändå en ganska långsam länk. Men jag har tänkt att jag ska lära mig också att långsam är bra. Man behöver inte springa jättefort, man behöver inte springa väldigt långt. JAG behöver det inte i alla fall. Varför denna ständiga tävling med klockan? Det är rent löjligt.

Trottoaren var dessutom ännu rätt isig. Eftersom jag inte kom iväg i så god tid, blev det också alldeles mörkt när jag sprang. Så det var inte enbart den dåliga kondisen som saktade ner farten, det var också oron att falla omkull eller snubbla eller att foten skulle vika sig.

6,7 km 45 minuter. Det här verkar lovande, tycker jag. Det kanske blir av att springa 10 km i sommar i alla fall. Fast jag egentligen förra hösten då jag var ivrig sist bestämde att nej, 10 km behöver jag inte springa mer.

Nu får vi se om jumppakläderna flyttar bredvid min säng och väntar där också på onsdag, när jag kommer hem från jobbet...? Återstår att se.

Jag ska nog hitta tillbaka till mitt sportiga jag.

Den här hösten och vintern har varit tyngre än höstar o vintrar förr. Jag har inte orkat med något utöver det jag måste, och knappt ens det. Jag har haft stor hjälp av hela härliga närsläkten, mina föräldrar och mina svärföräldrar och faster och hela köret. De har snällt ställt upp o fört och hämtat barn och i svåra stunder har de hoppat in. Tacksamhet känner jag.

I all denna rumba har jag inte på något vis orkat ta hand om mig själv. Jag har bara lagt mig ner på soffan, ätit och sovit och försökt överleva. Nu och då har jag tagit mig ut på en springtur, men jag känner i hela kroppen att jag försummat mig själv.

Blev besvärligt påmind om det här när jag skulle ta på mig mina fina byxor, nix-nax, de går inte fast. Och det är alltid sorgligt. Man har ju två val i livet: Antingen gör man nåt så att byxorna igen går fast, eller så skiter man i byxorna och köper ett par större. I mitt fall har jag bara ett val:
Jag ska tammetusan rymmas in i de där byxorna igen.

Blev glatt engagerad av en av mina grannar. Hon postade på facebook att hon i sommar har 10-års bröllopsdag. Hon ska se till att hon ryms in i ett par byxor hon har i sitt skåp till dess. Jag nappade på och gjorde ett litet beslut jag med. Tillsammans med henne. Nu då det blir vår och ljusare vill man gärna kunna visa sig i lite lättare kläder, då känns det inte roligt att vara helt lös.
Nu tar jag mig i kragen. Veckoslutet var ett startskott, att hitta tillbaka till den där sportiga jag som varit försvunnen ett tag. Jag simmade 5 kilometer det här veckoslutet, jag gick en ordentlig rask timme ute i skogen. Nu har jag skönt ont i hela kroppen.

Jag har på bordet bredvid min säng vikt en hög med jumppakläder. Imorgon ska jag ut o springa en liten stund. En liten halvtimme. Det är inte för mycket begärt. Och det är skönt att gå ut och röra på sig lite, andas frisk luft.

Hej då allt ohälsosamt i matväg och välkommen mitt nya sportiga liv. Jag ska nog visa mig själv, än en gång, att jag kan fixa det här.



De här väntar på mig på kvällen så jag inte ska glömma.

Långvik - relaxing

Har varit över veckoslutet på Långvik spa. Är ingen spa-människa. Gillar inte olika behandlingar, bryr mig ganska lite om bubbelpooler och specialbastu. Skrikiga bassänger fyllda med barn ger mig ingen större tillfredsställelse.

Långvik stod inte för en sådan spa-upplevelse. Det var rätt folktomt, simbassängen var högst fylld med 4 människor, mest var det bara jag. Och bastun var mild. Skön. Avkopplande.

Bestämde mig för att sysselsätta mig med det jag gillar stort: simma. Det blev mycket för mig. Första eftermiddagen orkade jag kanske en dryg halvtimme. På den tiden simmade jag en dryg kilometer. På lördag 45 minuter o i morse simmade jag 2,2 km på 57 minuter. Vet inte om jag någonsin simmat så mycket? Kunde gärna ha simmat ännu mer. Och ont i kroppen, ja det har jag. Men på ett gott sätt.

Igår promenerade vi raskt och njöt av solskenet. Och ätit, ja, det har vi gjort. Väldigt gott.

Kan verkligen rekommendera det här. Perfekt för också dem som gillar olika behandlingar, gyttjebehandling, fotvård och ansiktsvård. För mig var det motion, simning, som gällde.






Efter min morgonsimtur tyckte jag att jag var värd det här...