Hon heter tanten med käppen eller oftast keppimummo. Hon är säkert en god bit över 80 och hon driver mig till vansinne.
Jag har försökt vara en vänlig ung människa och bemöta henne med respekt. Jag tänker: om hon var en när och kär gamyl, hur skulle jag då bemöta henne? Hur skall man respektera de äldre?
Det går inte. Mission impossible.
När jag hör den där dubben på käppen som slår mot den isiga asfalten o ljudet närmar sig börjar jag redan ana hur det går. Hon har fått dille på att sanda. Hon gnäller och gnäller om hur isigt och halt det är. Jag kan samtycka, och jag tänker att det nog är jobbigt att på gamylben sticka ut på promenad. Men samtidigt är det inte mycket jag kan göra.
Hon hotar att något borde göras. Hur hon än slänger ut, hink efter hink med sand på gården, blir det inget bättre.
Och om en bil kör in på gården för att lasta saker eller vad som helst, då är hon alltid där, och alltid gnäller hon över att bilen är just där hon ska gå. Hon kan inte heller vänta att bilen åker iväg, utan hon ska tränga sig förbi, fast hon inte ryms. Den som sitter i bilen har heller ingen chans att flytta på bilen, för hon parker sig själv o sin käpp precis rakt bakom bilen. ARGH.
Jag ber en stilla bön:
Låt mig aldrig bli som tanten med käppen om jag en dag blir gammal. Och by the way, förlåt att jag inte orkar förstå.
Amen.
Bilden stal jag här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar