Barnens värld är ju så jobbig. Jag sku inte orka vara i den. Att vara liten och vara tvungen att lära sig allt skit man måste. Nu talar jag inte om "lära sig skit" som att lära sig räkna och läsa. Sånt är ju riktigt okej. Jag menar närmast "lära sig allt skit" som att en del människor är otrevliga även om du är trevlig mot dem. En del människor är opålitliga, vad du än gör.
Skriver det här idag för att det var en orolig dag i skolan och min sötaste finaste fick ett slag i ansiktet o blodig läpp. Inget jag skulle orka med en måndag. Det var inte ett personligt angrepp utan det var "jag har massor med energi och jag är så jävla korkad att jag inte vet hur jag ska göra av med den så jag tror jag ska veva runt med mina armar o se vem jag kan buffla till" -angrepp.
Jag är väldig intolerant gällande sånt. Jag tycker det sku vara mycket tråkigt att behöva bli oskyldigt slagen i nunan en tröttsam måndag i november. Jag sku inte orka bli sådär besviken som man blir de första gångerna man blir behandlad illa. Som äldre vänjer man ju sig lite vid att alla inte är nå vidare. Man lär sig leva med det. (Alltså jag menar inte att man blir van vid slag i vuxen ålder, talar nu om besvikelser. Det där med våld är ju ALLTID fel, som jag hoppas ni förstod, och det är en annan historia.)
Som vuxen kan man i många fall själv välja: den där typen tänker jag inte befatta mig med. Men i skolan är det svårt. Du ska sitta bredvid de där IQ-befriade, lite störande "jagharsvårtattkoncentreramig så jagstörhelaklassen" -typerna. Du får liksom ingen ledig stund.
Barnens värld är tuff och grym ibland. Hård i alla fall. Det är så mycket man måste lära sig. O det är tufft att lära sig att det nog i längden lönar sig att vara snäll o hygglig fast alla inte är det. O fast man ändå kan få ett slag nånstans nu och då. Ett fysiskt slag eller ett psykiskt slag i det lilla hjärtat.
Och ja, nog kan jag väl få medge att det blir rätt många, rätt aggressiva tankar mot både det bufflande barnet och i mitt fall mot barnets föräldrar. Jag är svart-vit. Jag bara inte förstår varför barn slår, att barn slår och är elaka. Jag tror att lite gränser inte är en helt tokig idé där hemma.
Tankar i vardagen, stora och små. Den som tänker är jag, Micko Lax.
2 kommentarer:
Om alla föräldrar bara kunde fatta att barn behöver gränser och regler och allt som heter bondsförnuft.
Svart-vit är nog också jag när det kommer till vissa saker, speciellt när det kommer till barn och det du beskriver.
Jag har en tes, uppfostra ditt barn så att när du inte är med så beter de sig som änglar är hjälpsamma och snälla. Tes eller inte så tycker jag att det är det minsta man kan göra som förälder, man kan ju inte gå med blindlappar på ögonen och tro att barnen klarar sig utan vägledning och en hel del regler.
Man blir ju bara så f...ad att de inte är sant. Ugh! Hövdingen har talat ;)
Jag e helt av samma åsikt. Lite uppfostran skadar inte. Om man vet att barnet är busigt och gör fuffens när det är för sig själv o ute i världen då måste man kanske hjälpa det på traven.
Jag är nog faktiskt svartvit o tänker ofta att föräldrarna inte varit på plats o uppfostrat. Men kanske det bara är så att vi har olika uppfattning om vad som är normalt. Om man själv som liten härjat o haft sig o ändå klarat sig, kanske man tänker att det är den vägen man måste gå?! Jag vet inte.
Skicka en kommentar