Tittade igår på Melodifestivalen 2013, finalen. Och plötsligt kom jag ihåg några gamla godingar från förr. När Carola kom in o sjöng Främling så kom jag bara att tänka på gamla mellanakter, när det hänt något roligt. År 2008 var kanske mitt favoritår i Melodifestivalen. Det var då jag skrattade mest. Och därför vill jag bjuda er på den här, så också ni ska få le i dag.
Jag säger bara, det här fick mig att skratta då, det får mig att skratta nu. Happy thoughts som Björn Gustavsson också säger. Happy thoughts.
Tankar i vardagen, stora och små. Den som tänker är jag, Micko Lax.
10.3.13
Varför veckoslut?
Varför väntar jag på veckoslutet? Orsakerna är flera. Mest är det familjen, att få sova, att få äta frukost i lugn och ro med mina bästa.
Plättfrukost, smoothiefrukost! Det blir bara inte av varje dag.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Plättfrukost, smoothiefrukost! Det blir bara inte av varje dag.
- Posted using BlogPress from my iPhone
7.3.13
Fredagen närmar sig. Jag borde vara glad.
Det borde vara det bästa, att det är torsdagkväll o fredagen närmar sig. Bara lite kvar o sen är det veckans höjdare. Fredagkväll, The voice of finland, och så lördag med festligheter av alla de slag. Men jag är bara trött och känner att det är så många saker jag borde ha svar på och så mycket jag borde veta. Och inget vet jag och inget kan jag.
Sådana här dagar borde man bara få gräva ner sig i en grop. Eller under ett täcke. Och komma fram när fredagen är över, eller när fredagen nått toppen.
Men nu måste jag bara försöka tömma mitt huvud på negativa tankar, tänka starka fina tankar och att saker har en tendens att lösa sig. Även de gånger då det är ganska bråttom att fixa det. Liksom.
Var det här nu veckans gnäll? Ska skärpa mig till veckoslutet. Det blir nog inte svårt.
Sådana här dagar borde man bara få gräva ner sig i en grop. Eller under ett täcke. Och komma fram när fredagen är över, eller när fredagen nått toppen.
Men nu måste jag bara försöka tömma mitt huvud på negativa tankar, tänka starka fina tankar och att saker har en tendens att lösa sig. Även de gånger då det är ganska bråttom att fixa det. Liksom.
Var det här nu veckans gnäll? Ska skärpa mig till veckoslutet. Det blir nog inte svårt.
5.3.13
Ringa! Hjälp, jag vill inte!
Ring upp henne! Fråga! Det här uppmuntras jag ibland att göra. MEN JAG VILL JU INTE!!!
Med åren har min telefonskräck blivit värre. Jag gillar inte att ringa. Jag tycker inte om att tala i telefon. Varför har det blivit så? Jag som satt flera timmar av min fritid som yngre och pratade med mina vänner. Jag som dessutom nuförtiden har så fina telefoner. Vad månne den här telefonskräcken kan bero på? Den är absurd. Ändå ringer jag samtal när det behövs och till och med till okända människor. Men om jag skulle få välja skulle jag inte göra det.
Jag har alltid varit mer för att skriva, kanske för att jag tycker att jag hinner tänka tankar till slut när jag sätter dem till pappers. Jag hinner känna och smaka på orden och vet att jag tänkt igenom det jag säger. Andra människor får ångest av att skriva, varför kan inte den där jävla tönten bara ringa. Så behöver vi inte växla sms eller imessage hela tiden? De tycker tror jag att man kan missförstå så mycket i och med att tonlägen och nyanser fattas. Man kan inte direkt ställa följdfrågor. De har också rätt.
Vi människor är så olika.
Orsaken att jag gillar sms och olika chattar och e-post och facebook mer är att jag känner att jag ger människan en chans att ta till sig mitt ärende just då när hen har tid för det. Nästan alltid när jag ringer upp någon svarar hen, tyvärr, jag har lite bråttom just nu, men jag ringer dig senare. Och senare, ja, då har jag igen bråttom. Vi ringer om varann. Och däremellan har jag lite ångest för att jag igen måste hitta min röst och de saker jag ska svara på eller frågor jag ska ställa. Och slå numret.
Jag tror inte jag är ensam om den här skräcken. Eller är jag? Och varför ska det där med att ringa vara bättre? Varför säger de som inte tycker om att skriva att det skrivna inte är lika värt? Varför har det blivit så, eller är jag den enda som uppfattat det så? Och skulle den här telefonskräcken vuxit sig lika stark om e-post och sms aldrig skulle ha uppfunnits?
Vet inte, men med min brevskrivarhistoria kunde man väl ha kunnat ana sig till att det skulle bli såhär oavsett den nya teknologin.
Med åren har min telefonskräck blivit värre. Jag gillar inte att ringa. Jag tycker inte om att tala i telefon. Varför har det blivit så? Jag som satt flera timmar av min fritid som yngre och pratade med mina vänner. Jag som dessutom nuförtiden har så fina telefoner. Vad månne den här telefonskräcken kan bero på? Den är absurd. Ändå ringer jag samtal när det behövs och till och med till okända människor. Men om jag skulle få välja skulle jag inte göra det.
Jag har alltid varit mer för att skriva, kanske för att jag tycker att jag hinner tänka tankar till slut när jag sätter dem till pappers. Jag hinner känna och smaka på orden och vet att jag tänkt igenom det jag säger. Andra människor får ångest av att skriva, varför kan inte den där jävla tönten bara ringa. Så behöver vi inte växla sms eller imessage hela tiden? De tycker tror jag att man kan missförstå så mycket i och med att tonlägen och nyanser fattas. Man kan inte direkt ställa följdfrågor. De har också rätt.
Vi människor är så olika.
Orsaken att jag gillar sms och olika chattar och e-post och facebook mer är att jag känner att jag ger människan en chans att ta till sig mitt ärende just då när hen har tid för det. Nästan alltid när jag ringer upp någon svarar hen, tyvärr, jag har lite bråttom just nu, men jag ringer dig senare. Och senare, ja, då har jag igen bråttom. Vi ringer om varann. Och däremellan har jag lite ångest för att jag igen måste hitta min röst och de saker jag ska svara på eller frågor jag ska ställa. Och slå numret.
Jag tror inte jag är ensam om den här skräcken. Eller är jag? Och varför ska det där med att ringa vara bättre? Varför säger de som inte tycker om att skriva att det skrivna inte är lika värt? Varför har det blivit så, eller är jag den enda som uppfattat det så? Och skulle den här telefonskräcken vuxit sig lika stark om e-post och sms aldrig skulle ha uppfunnits?
Vet inte, men med min brevskrivarhistoria kunde man väl ha kunnat ana sig till att det skulle bli såhär oavsett den nya teknologin.
3.3.13
Att sova tillsammans, kram o beröring
Min son sade åt mig en dag:
Det är roligt att vara sjuk och spy för då får man ha en vuxen i sitt rum som sover tillsammans med en.
Det är definitivt att se det hela väldigt positivt. Samtidigt blir jag ju lite fundersam över min "alla ska sova i sitt eget rum o sin egen säng" -strategi som jag framgångsrikt förverkligat. Han vill ju helst av allt ha en vuxen med sig på natten. O när vi är på hotell är alla små i vårt hushåll dödens lyckliga. Det är det bästa: Alla har en egen säng, men vi är alla i samma rum. Tryggare än så kan det inte bli.
Visst är det myspys och härligt, men jag är ju så dålig på att dela säng med något litet värmebatteri. Speciellt som de små värmebatterierna är så rörliga. Jag tror det här med att ha barn o de ska sova och alla ska få sova är mer komplext än att att bara bestämma, vi sover alla i samma säng eller alla sover i sina egna rum. Man måste nog lite kompromissa, tror jag. Jag har ju mest utgått från mitt eget behov, behöver utrymme, behöver nattfrid. Men barnen, de behöver också något.
En sak jag ibland gör och som jag njuter stort av är att gå lägga mig i mitt barns säng på kvällen när det blir nattdags. Då är det så skönt att ligga där o mysa och se när han somnar. Han som älskar att ha sin vuxna där nära.
Tänker ofta att det här med att ha barn gör nog människan gott. Att man känner små människors hud mot sin, dagligen, det tror jag är bra för alla. Eller jag menar, det behöver inte vara människohud, inte barnhud, men någons hud emot sin. Så mycket kram det blir o en sista stund i sängen innan ögonlocken bara blir sååå tunga
För mig är det livet. Det var idag livet, efter en lite kaotisk dag.
Inser att det här inlägget blev allt bra flummigt o tankarna flög från en sak till en annan. Men det var ungefär just såhär kaotiskt jag tänkte just ikväll.
Det är roligt att vara sjuk och spy för då får man ha en vuxen i sitt rum som sover tillsammans med en.
Det är definitivt att se det hela väldigt positivt. Samtidigt blir jag ju lite fundersam över min "alla ska sova i sitt eget rum o sin egen säng" -strategi som jag framgångsrikt förverkligat. Han vill ju helst av allt ha en vuxen med sig på natten. O när vi är på hotell är alla små i vårt hushåll dödens lyckliga. Det är det bästa: Alla har en egen säng, men vi är alla i samma rum. Tryggare än så kan det inte bli.
Visst är det myspys och härligt, men jag är ju så dålig på att dela säng med något litet värmebatteri. Speciellt som de små värmebatterierna är så rörliga. Jag tror det här med att ha barn o de ska sova och alla ska få sova är mer komplext än att att bara bestämma, vi sover alla i samma säng eller alla sover i sina egna rum. Man måste nog lite kompromissa, tror jag. Jag har ju mest utgått från mitt eget behov, behöver utrymme, behöver nattfrid. Men barnen, de behöver också något.
En sak jag ibland gör och som jag njuter stort av är att gå lägga mig i mitt barns säng på kvällen när det blir nattdags. Då är det så skönt att ligga där o mysa och se när han somnar. Han som älskar att ha sin vuxna där nära.
Tänker ofta att det här med att ha barn gör nog människan gott. Att man känner små människors hud mot sin, dagligen, det tror jag är bra för alla. Eller jag menar, det behöver inte vara människohud, inte barnhud, men någons hud emot sin. Så mycket kram det blir o en sista stund i sängen innan ögonlocken bara blir sååå tunga
För mig är det livet. Det var idag livet, efter en lite kaotisk dag.
Inser att det här inlägget blev allt bra flummigt o tankarna flög från en sak till en annan. Men det var ungefär just såhär kaotiskt jag tänkte just ikväll.
2.3.13
Saint vacant fina skor
Stockmanns Premiere-tidning gör reklam för ett par fina skor. Det är så att jag bara varje gång blir lika stolt och lika glad. Nu hoppas jag många vill köpa dem för de är bra kvalitet och snygga. Jag är helt objektiv! Vårkänslor och blåa skor! Hiphurra säger jag!
Invigningsfest på saint vacant
Idag var det invigningsfest på Jannes nya saint vacant kontor. Objektivt tycker jag kontoret är jättefint. Eller arbetsrummet. Det är stort, ljust och jag ser att jag själv kunde sitta där o jobba.
Invigningsfesten var trevlig. Alla element fanns med: barn, babydoft, vänner, familj, nya goda vänner, äldre goda vänner, öl och skumvin.
Hungrig är jag dock efter festen. Tänker fira med några kalla korvar innan jag slocknar.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Invigningsfesten var trevlig. Alla element fanns med: barn, babydoft, vänner, familj, nya goda vänner, äldre goda vänner, öl och skumvin.
Hungrig är jag dock efter festen. Tänker fira med några kalla korvar innan jag slocknar.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)