Idag hände det som jag alltid vetat att kan hända mig.Jag rusade efter jobbet till butiken. Funderade vad jag ska köpa som jag kan laga snabbt åt oss när vi är vrålhungriga o trötta efter jobb och dagis. Jag rafsade ihop lite rödbeta, rucola och feta. Det blir eventuellt en av mina favoriter.
Så står jag där vid kassan och kassadamen som redan känner igen mig och nästan ler säger vad det kostar. Jag drar fram min plånbok. Och i samma stund fattar jag att jag inte har ett öre kontanter i den jäkla plånboken. Jag har flyttat över mitt körkort och mitt bankkort i en annan lite mindre plånbok. Och den ligger hemma på en hylla.
Jag har alltid tänkt att det här kommer att hända mig. En dag. Och den dagen var idag.
Nu vill ni förstås veta hur den här lilla historien slutade. Sprang jag hem, föll jag ner på marken o började gråta eller...?
Såhär gick det:
Jag blev svettig av situationen. Jag kan inte alls ta sånt här. Jag klarar inte av att vara så slarvig, fast jag vet att jag är det.
Bland alla mina onödiga bonuskort hittade jag en räddare i nöden. Ett litet stockmann kort. Det kunde jag betala med fast jag ingen kod kunde men jag hade mitt gamla Fpa-kort med bild. Och den snälla alepa-damen var inte alls arg på mig.
Pust.
Jag trodde min sista stund var kommen. Så känslig är jag.