2.3.12

Go expo

Jag som inte gillar mässor har idag varit på mässcentret på Go expo. Ännu mindre gillar jag att gå på mässa med mina stackars barn. Jag vet inte varför det känns otroligt fräckt att de ska vara tvungna att utstå det jag nästan inte själv kan utstå.

Det fanns ändå en orsak att släpa dem dit. Vi skulle prova vilken storlek cykeln ska vara nuförtiden. Spännande. Vi hittade en fin cykel och den fick vi till ett bra pris. Hurra. Så nu väntar vi bara på våren. Det var en födelsedagspresent som kallas duga.

Varför skulle jag själv släpa mig dit? Orsaken heter Pelago, och jag lever i hopp om att få en ny cykel till i vår. En cykel jag kan njuta av resten av mitt liv. Vi får se. Jag provkörde den, och den var för fin.

Och så har jag uppdaterat min cykelhjälm. Min gamla cykelhjälm är från år 1996. Den är nästan antik.



Dag 2: Fruit

Lista

Idag hann jag fundera en del grejer. Det är kanske det jag gillar mest med att springa. Jag hinner tänka. Och det är näst vänner, familj och annat viktigt, det viktigaste :).

Jag tänkte på listor. När jag var ganska liten, lågstadieliten, skrev jag kärlekslistor. Vilken pojke som stod högst på listan. Och listorna varierade från dag till dag. Ja ja vet inte, listorna varierade också beroende på vem som fick se dem.

När jag idag funderade tänkte jag på en kärlekslista. Och jag insåg dilemmat och förstod mig själv som liten. Jag stod nämligen i samma situation. Vem ska få rätten att vara etta? Är det mina barn? Är det min man? Är det min mamma? Min syster och/eller bror? Är det mina kära vänner?
Vad är det som gör att någon får plats nummer ett? Är det den person jag kunde gå genom eld och vatten för? Den som jag försvarar i vått och torrt? Skulle inte jag vara beredd att göra det för alla som berört mig i livet?

Jag insåg att en kärlekslista inte blir aktuell. Jag vill ju nämligen att alla som betyder mycket för mig ska få finnas som nummer ett i mitt liv. Ändå tror jag att många mammor/äkta och oäkta hälfter/barn/syskon kanske kan känna att nog är det mitt barn som är nummer 1. Eller min älskade man. Eller min syster som stått som en stöttepelare bredvid mig hela mitt liv, eller min bror som varit den hyggligaste människan som förtjänar plats nummer ett. Men inte behöver det ju vara så, för någon kan den där ena vännen som lotsat dig genom hela livet vara den klara ettan!

Samtidigt blir jag ju så glad att jag inte behöver skriva en kärlekslista. Jag får acceptera att ni alla har en välförtjänt första plats i mitt hjärta och mitt liv. Och jag får tycka om er alla massor och på olika sätt.

Kärlek is in the air!

Luuserilenkki

Intoa puhkuen lähdin tänään juoksemaan tuohon hieman epäilyttävään ilmastoon.

Ja voihan rähmä mikä luuserilenkki! Ei ole mahdollista eikä todellista! Miten joskus jokainen ylämäki tuntuu Mount Everestiltä? Miten jokainen lumipenkka tuntuu liimalta jalkojen alla? Ja miten tuo into lähtee nopeasti karkaamaan, ja koko lenkki tuntuu yhtäkkiä ihan pakkopullalta?

Onnellinen loppu tässäkin tarinassa on. Sillä lenkin jälkeen oli ihanaa venytellä pohkeita hyvän musiikin tahtiin. Ja onhan se fiilis sitten ihan voittajan vaikka lenkki oli ihan luuseri.
Näin tänään.

Ja korkkasin sitten ajatus-blogin myös suomeksi. Tämä on luultavasti poikkeus joka vahvistaa säännön. Eli ruotsiksi kirjoitettu teksti luistaa paremmin.

1.3.12

Mat utan pengar

Idag hände det som jag alltid vetat att kan hända mig.
Jag rusade efter jobbet till butiken. Funderade vad jag ska köpa som jag kan laga snabbt åt oss när vi är vrålhungriga o trötta efter jobb och dagis. Jag rafsade ihop lite rödbeta, rucola och feta. Det blir eventuellt en av mina favoriter.

Så står jag där vid kassan och kassadamen som redan känner igen mig och nästan ler säger vad det kostar. Jag drar fram min plånbok. Och i samma stund fattar jag att jag inte har ett öre kontanter i den jäkla plånboken. Jag har flyttat över mitt körkort och mitt bankkort i en annan lite mindre plånbok. Och den ligger hemma på en hylla.

Jag har alltid tänkt att det här kommer att hända mig. En dag. Och den dagen var idag.

Nu vill ni förstås veta hur den här lilla historien slutade. Sprang jag hem, föll jag ner på marken o började gråta eller...?

Såhär gick det:
Jag blev svettig av situationen. Jag kan inte alls ta sånt här. Jag klarar inte av att vara så slarvig, fast jag vet att jag är det.

Bland alla mina onödiga bonuskort hittade jag en räddare i nöden. Ett litet stockmann kort. Det kunde jag betala med fast jag ingen kod kunde men jag hade mitt gamla Fpa-kort med bild. Och den snälla alepa-damen var inte alls arg på mig.

Pust.
Jag trodde min sista stund var kommen. Så känslig är jag.

Utmaningen


Idag antog jag alltså utmaningen med en bild om dagen som jag nämnde i mitt tidigare inlägg. Det är alltså frågan om detta.
Min första bild är helt botten. Men det är bra att börja med en dålig så kan man bli bättre.

1. Up


Jungfru President

Jaha. Så har vi en ny president i landet. Va kan man säga om det? Känner mig osäker inför framtiden. Är inte säker att han fokuserar på just de saker som för mig skapar en inre frid. Men låt mig tänka i positiva banor. Han är säkert ambitiös och ordentlig och noggrann. Man är väl ändå inte jungfru i onödan, eller...? Det måste ju vara till någon nytta. Och kanske en liten tröst, han kanske inte får styra o ställa precis som han vill.

Att grattis bara Herr President. Tarja var helt cool. Hoppas du får också mig att tycka du e helt cool.