Jag ska nog hitta tillbaka till mitt sportiga jag.

Den här hösten och vintern har varit tyngre än höstar o vintrar förr. Jag har inte orkat med något utöver det jag måste, och knappt ens det. Jag har haft stor hjälp av hela härliga närsläkten, mina föräldrar och mina svärföräldrar och faster och hela köret. De har snällt ställt upp o fört och hämtat barn och i svåra stunder har de hoppat in. Tacksamhet känner jag.

I all denna rumba har jag inte på något vis orkat ta hand om mig själv. Jag har bara lagt mig ner på soffan, ätit och sovit och försökt överleva. Nu och då har jag tagit mig ut på en springtur, men jag känner i hela kroppen att jag försummat mig själv.

Blev besvärligt påmind om det här när jag skulle ta på mig mina fina byxor, nix-nax, de går inte fast. Och det är alltid sorgligt. Man har ju två val i livet: Antingen gör man nåt så att byxorna igen går fast, eller så skiter man i byxorna och köper ett par större. I mitt fall har jag bara ett val:
Jag ska tammetusan rymmas in i de där byxorna igen.

Blev glatt engagerad av en av mina grannar. Hon postade på facebook att hon i sommar har 10-års bröllopsdag. Hon ska se till att hon ryms in i ett par byxor hon har i sitt skåp till dess. Jag nappade på och gjorde ett litet beslut jag med. Tillsammans med henne. Nu då det blir vår och ljusare vill man gärna kunna visa sig i lite lättare kläder, då känns det inte roligt att vara helt lös.
Nu tar jag mig i kragen. Veckoslutet var ett startskott, att hitta tillbaka till den där sportiga jag som varit försvunnen ett tag. Jag simmade 5 kilometer det här veckoslutet, jag gick en ordentlig rask timme ute i skogen. Nu har jag skönt ont i hela kroppen.

Jag har på bordet bredvid min säng vikt en hög med jumppakläder. Imorgon ska jag ut o springa en liten stund. En liten halvtimme. Det är inte för mycket begärt. Och det är skönt att gå ut och röra på sig lite, andas frisk luft.

Hej då allt ohälsosamt i matväg och välkommen mitt nya sportiga liv. Jag ska nog visa mig själv, än en gång, att jag kan fixa det här.



De här väntar på mig på kvällen så jag inte ska glömma.

Långvik - relaxing

Har varit över veckoslutet på Långvik spa. Är ingen spa-människa. Gillar inte olika behandlingar, bryr mig ganska lite om bubbelpooler och specialbastu. Skrikiga bassänger fyllda med barn ger mig ingen större tillfredsställelse.

Långvik stod inte för en sådan spa-upplevelse. Det var rätt folktomt, simbassängen var högst fylld med 4 människor, mest var det bara jag. Och bastun var mild. Skön. Avkopplande.

Bestämde mig för att sysselsätta mig med det jag gillar stort: simma. Det blev mycket för mig. Första eftermiddagen orkade jag kanske en dryg halvtimme. På den tiden simmade jag en dryg kilometer. På lördag 45 minuter o i morse simmade jag 2,2 km på 57 minuter. Vet inte om jag någonsin simmat så mycket? Kunde gärna ha simmat ännu mer. Och ont i kroppen, ja det har jag. Men på ett gott sätt.

Igår promenerade vi raskt och njöt av solskenet. Och ätit, ja, det har vi gjort. Väldigt gott.

Kan verkligen rekommendera det här. Perfekt för också dem som gillar olika behandlingar, gyttjebehandling, fotvård och ansiktsvård. För mig var det motion, simning, som gällde.






Efter min morgonsimtur tyckte jag att jag var värd det här...

Kreativ skrivkurs

Fick chansen att följa med på en snabbkurs i kreativt skrivande på jobbet. Oj vad det var roligt. Jag har glömt hur härligt jag tyckte det där med att skriva var i skolan o på alla ställen jag varit. Speciellt det där kreativa skrivandet.
På den här snabbkursen fick vi tre skrivuppgifter. En var att skriva ca 100 ord om vårt eget förnamn. Det var lätt att börja skriva o det var verkligen fina historier de övriga skrivit i gruppen. Tänk en så enkel uppgift.

Följande uppgift var att skriva en tanka-dikt och därpå följande var en limerick. Kursen var på finska, men jag fick skriva på svenska. Det var kul. Kursledaren sade att limerickarna är betydligt mer populära på svenska. Min japanska taika-dikt var så dålig att jag vill förtränga den. Inte var mina limerickar någo konstverk, men det var betydligt enklare.
Så här blev de:
Det var en flicka från Paris
som hade vunnit ett pris
hon var så nöjd
hoppade i himlens höjd
för i säcken låg en gris.

Så skrev jag en till, men den läste jag inte upp...fast den var bättre.
Det var en man från Ekenäs
Han lekte ko, han tugga gräs.
Han var så söt,
som julegröt,
tills bubblan sprack då han fes.

Att sånt.
Tror jag ska börja skriva mer i limerickform. Man blir så glad av det.

God underhållning: Biss och Kajs

Jag vill rekommendera för er alla som är barnsliga eller har barn, fira veckoslut i Biss och Kajs sällskap. Det är bara så roligt och underhållande. Nu just kan vi se dem här i Finland också via svt play.

Här hittar du dem.

Enjoy!

Försenad till mötet! - Arga blickar möter dig.

Läste idag ett inlägg som  hette Myöhästelijöiden aika on tulossa.

Vad tänkte jag? Jo, jag är själv en människa som älskar att vara i tid på mötet, på jobbet, på kompisträffen. Jag har alltid varit mer eller mindre punktlig. Under skoltiden, grundskola och gymnasie, kom jag visst aldrig för sent. Tja, kanske en enstaka gång på gymnasiet och det var väldigt jobbigt. På den tiden tog jag en tidigare buss på morgonen för att säkert hinna.

Under studietiden fortsatte samma mönster, och alltid var jag en av dem som fick höra föreläsarnas arga skällor: Varför är inte den och den på plats. Måttet var rågat och jag röt tillbaka, det är ett helvete att vi som är på plats alltid ska få skulden. Det är väl tammefan inte vårt fel om någon annan är försenad!

Det väckte en viss glädje, att jag blev förbannad. Jag själv var också nöjd, men det hjälpte ju inte att ryta åt en person. Föreläsare, lärare och andra, de vill ju också få ryta att det är irriterande. Jag tyckte inte det var så allvarligt om någon var försenad till en basic lektion. Men jag kände lite ångest när mina studiekompisar droppade in när någon föreläsare var inbjuden speciellt och enkom för oss.

Men idag, när jag jobbar, tycker jag det inte är så allvarligt. Jag har själv varit försenad någon gång, sällan, men ändå någon gång. Och så har jag insett det här med dagsrytm. Bara för att jag är mest effektiv på morgonen och orkar jobba och koncentrera mig då, betyder det inte att alla människor sitter skarpa klockan 7.30 i ett team o funderar strategier.

Och så är det ju det här med arbetstider. DÅ man inte kommit överens med någon att man ska samarbeta, utan man har sina arbetsuppgifter man ska sköta. Va spelar det för roll vilken tid på dygnet man fixar dem, bara de blir gjorda. Spelar det någon roll var och hur man gör dem? Nej nej nej.

Jag skulle önska att vi levde i en värld där det inte spelar så stor roll om du är morgonpigg eller kvällspigg. Att det skulle vara ok att fixa sina arbetsuppgifter där det passar en bäst.

Jag tror till exempel inte att jag många gånger läste mina läxor vid ett bord. Jag fixade dem liggande på matten, på sängen eller på golvet, i en fåtölj. Det skulle funka för mig fortfarande, att ligga i soffan med datorn i knäet. Jag hoppas alltså att det blir en tid då det inte är så allvarligt att man trivs i en senare dygnsrytm.

One day, one day.

Barn som gillar babysar

I min värld finns det just inget mer rörande än barn som bryr sig om babysar. Ja, faktiskt tycker jag också det är väldigt rörande om barn förstår att handskas varsamt med djur. Det är tycker jag nästan skrämmande när barn blir aggressiva mot små hjälplösa babysar. Jag förstår att det för barn som aldrig sett babysar kan vara konstigt, och att små babysar är mystiska. Jag förstår också att om det kommer en ny baby i familjen finns det orsaker till aggressivitet. Eller om en mamma håller en baby för länge, så att det andra barnet måste kämpa om mammans uppmärksamhet, ja då kan jag också förstå. Småbarn kan ha lite svårt med att förstå att babyn behöver en famn och sånt.

Men nu snackar jag inte så småbarn och inte heller nya familjemedlemmar. Jag tänker på babysar i allmänhet. Såna babysar som bara är någon bekant människas baby, som inte klampar på någon annans revir.

Jag minns när jag fick mitt första barn och det kom barn på besök. De reagerade alla väldigt olika. En del brydde sig inte det minsta, en del ville bära och bära och hålla och släpa och knåda. Jag tyckte alltid det var jobbigt med de barnen som gärna ville sköta och bära men var klart för små för det. De orkade inte hålla honom, fast de ville det. Och det kändes illa att inte låta dem sköta, fast jag ju förstod att det inte går.

Men sedan fanns det de barnen som var tillräckligt stora och bara älskade babysar och tyckte att babysar var så söta. De ville sköta och hålla och titta och beundra. Det var sådana barn som redan då fick  mitt hjärta att smälta. Det var så rörande. Jag trodde då att det hade att göra med att det var frågan om min baby. Att jag blev så rörd för att de tyckte om mitt barn.

Nu när mina barn är lite större, kan och orkar hålla en baby i famnen, blir jag igen rörd. De är så varsamma med babysar och de beundrar dem. Jag tänker att om vi skulle ha en baby i familjen skulle det säkert vara väldigt annorlunda nu. Mina barn skulle säkert älska en liten syster eller bror. Och de skulle säkert sköta och gulla med hen.

Jag är så glad att det kommer små babysar ur andra mammors magar, så att mina barn får gulla lite med dem. Vi får bara låna hem någon lämplig liten sötnos så får de känna hur det är med babysar.

Barndop kan vara så rörande

På lördagen var vi med på ett dop. Vi fick en underbar liten guddotter. Henne kan du beundra på Cattens blogg. Nu är gudbarnen några stycken, och det är roligt att de alla är lite olika ålder.

Barndop är rörande. Det är det. Det här dopet var i särklass rörande. Kanske för att det igen kändes att den lilla söta flickan var så efterlängtad. Så känns det alltid på dop, att barnet varit efterlängtat. Men man blir uppmärksammad på det varje gång. Kanske jag blev extra uppmärksammad på det när prästen var så personlig. Hon talade inte med svåra ord, hon talade precis om barnet och om föräldrarna. Hon pratade om vilket under ett litet barn är. Det är rörande. Hennes tal var anpassat precis till den här flickan.

Kanske blev det personligt för att hon skippat allt högtravande och bad också mig skriva en bön i stället för att använda en färdig som finns att tillgå om man är fantasilös. Då blir ju tonen hela annorlunda. Fint var det att föräldrarna till lilla flickan spelade ukulele i lag medan vi försökte sjunga Trygga räkan. Det är så fint.

Den lilla var det lite synd om. Hon hamnade i den hetaste famnen på hela kalaset. Hon hade hett och var eventuellt hungrig, eller så hade hon så hett o svettades så mycket att hon sedan hann bli törstig. Men till all lycka blev hon på bättre humör när hon fick av sig dopkolten och fick ligga o chilla lite i strumppisar och body. Sen fick hon på sig sin festklänning och sina otroligt stajliga nike-ballerinor.
Det var fint.

Och här delar av bönen:
"Tack att också vi får vara med och lära känna henne. Att vi får nosa henne i nacken, kittla henne mellan tårna, krama henne varsamt och viska hemliga kärleksord i henne öra!
Hjälp oss att stöda henne då hon behöver oss.
Håll hela familjen i dina starka händer. Bär dem när krafterna håller på att ta slut, tassa tyst bredvid då de står av egen kraft."

Och här var en fin bild jag fick av Catten.