Dagens glädje - RÖH

Idag blir det kort. Men jag vill dela med mig av det här roliga som mötte mig i jobbköket. Om det är något de kan på mitt jobb är det att skriva lappar i köket när det ser jävligt svinigt ut.
Jag vet inte varför jag blir så glad. Jag bara blir. O jag uppskattar det där lilla RÖH i högra hörnet.

Hösten kom

Det här veckoslutet kändes det att hösten verkligen kom. Riktigt på riktigt. Visst har det varit höst redan en tid, men jag har inte hunnit känna efter. Jag skrev ju redan i augusti att nu kom hösten, men då menade jag hösten i den bemärkelsen att skolan och vardagen började. Nu började hösten på riktigt.

Vi åkte ut till Ekenäs o packade ihop trampolinen. Det var ett säkert tecken på att en tid i livet är slut, helt och hållet. Jag märkte att för varje pinne vi monterade ner blev jag mer vemodig.

Det känns på nåt vis som om vi måste säga hej då åt det där underbara stället. Fast det inte är så. Vi kan åka ut till Ekenäs fast det är vinter o kallt. Stället blir varmt och man kan vara där. Men det känns att hela idén med stället är borta när det inte längre är sommar. Och trampolinen symboliserar det sista. Flotten som vi hoppade ifrån hela sommaren tog vi in i augusti. Bryggan var borta. Bryggan som gav oss nya hoppmöjligheter den här sommaren. Och nu är vattnet så svalt i havet att ingen vill träna dykning eller andra simkonster.
Trampolinen, vårt sista hopp, liksom.

Det var nog inte bara jag som kände att det var vemodigt. En av mina söner är en oerhört känslig kille. Och jag såg i hans ansikte att det inte var det roligaste att se trampolinen monteras ner. Hur jag än försökte uppmuntra honom och säga att vi inte säljer den, den kommer tillbaka alldeles snart, det är nog snart vår igen. Vem tror egentligen på det just när det blivit höst liksom?

Men hösten är vacker. Jag plåtade de sista hoppen, lite av städningen och sedan några kantareller som irrat sig till vår gräsplan. Jag räknar redan dagar till april-maj. Men kanske vi får en kulig vinter här emellan?










En liten parentes. Ibland märker det först när jag tar ut bilderna ur kameran. Hur är det möjligt, att min lilla ser ut som en stor pojke på bilderna? Den äldre är jag ju van vid att han alltid varit stor på nåt vis, men den där lilla...? Underligt.

Skriker alla barn?

En status på fejjan undrade ifall det är ett himla liv i alla barnfamiljer? Många hade kommenterat: Ja! (Ja ja, jag vet att en status inte kan undra, tyckte ba det lät roligt.)

Jag ville inte kommentera, skriver hellre här. Jag tror nämligen inte man vill höra. Då man lever i supervolym med högljudda små människor kanske man inte vill höra av en präktig morsa: "Nej, hos oss skriker ingen. Vi har det ganska tyst faktiskt. Vi är så harmoniska."

Kanske det är så att mina barn redan är så stora att de lärt sig att man inte behöver skrika för att bli hörd? Att det inte hjälper, helt enkelt. Eller kanske de är så få, de är ju bara två. Att de inte behöver kämpa i en stor barnaskara. Jag vet inte. Fast jag minns faktiskt inte att mitt hem någonsin varit jätte skrikigt eller högljutt. Aika kultaa muistot, som man säger. Är alltså mina barn så exceptionellt väluppfostrade att de förstår finessen med att ge folk ro? Att de helt enkelt respekterar sin ljudkänsliga mamma? (MUAHHHAHHHAAA till det sista. Jag vet att det inte är så.)

I den stund jag läste min väns statusuppdatering kände jag en stor tacksamhet att det är så tyst här hemma. Jag insåg hur viktigt det är för mig att höra mina tankar, att få vara i tystnad en stund efter jobbet. I just det här skedet i livet tror jag att jag inte skulle klara höga toner. Inte just nu.

Samtidigt skickar jag tankar till de föräldrar som lever i ett buller de inte skulle orka med. Hoppas de får ro för sina öron. Men jag tror ju de familjerna har det roligt och kreativt mest hela tiden :). Helt säkert!

Jag har fått vara tillsammans

Om jag senast funderade o fokuserade på det som inte är som jag vill i livet så ska jag idag fokusera på det som är precis som jag vill.

Jag har fått vara älskad i många år. Nu tänker jag på det speciellt. För 10 år sedan lovade jag att älska honom i nöd och lust. Före jag lovade det hade jag redan älskat honom i x antal år.

Ännu idag kan det kittla i magen av välbehag när jag tänker på allt vi gått igenom. När vi varit till glädje och stöd för varandra. När vi varit irriterade på varann men fixat det. I alla dessa år.

Skulle jag idag ordna bröllopsfest skulle nog en del grejer vara annorlunda. Nya människor har kommit in i våra liv. Nya intressen. Livserfarenhet. Men det vi ordnade för 10 år sen var precis det vi ville då och jag kan ännu också med glädje bläddra i vårt album.

Jag skulle ALDRIG i världen byta ut min man. Och jag tror fortfarande att inte han heller har för avsikt att byta ut mig. Så mycket älskad har jag känt mig och känner jag mig att jag kan tro det här.

Och visst var vi barnsligt söta då.







- Posted using BlogPress from my iPhone

När man åker åt fel håll - i livet liksom

Vet ni den känslan, när man i barndomen, eller för länge sedan haft en plan. En plan hur man skulle vilja att det känns i livet. Vad man skulle njuta av i livet och hur man skulle vilja använda sin tid i livet. Och när man märker att planen och livet inte möts. Det är den känslan jag talar om.

Mitt liv är på många plan alldeles bra. Och jag har oförskämt mycket. Men det är en liten grej jag kunde tänka mig att kunde få kännas annorlunda.

Som liten (yngre) kände jag starkt att livet var rätt ok. Skolan i sig var inte meningen i livet för mig, men jag klarade den utan större ansträngningar. Inget toppbetyg eller ingen toppresterare var jag. Jag fokuserade alltid mer på vänner och att umgås. Det roliga var min fritid. Då läxorna var gjorda.

Då tänkte jag att livet nog kunde fortsätta i samma banor. Planerade ungefär nåt i den här stilen: Jag har en egen familj som största delen av mitt liv kretsar kring. Och så går jag på jobb. Något jobb som inte kräver mycket av mig på fritiden. För så har det alltid varit. Skola = jobb. Något man måste men något som inte får påverka fritiden och vänner och familjetid.

Jag har hela livet sökt ett yrke, ett jobb, något som skulle vara det jag njuter av. Har haft idéer om vad det kunde vara. Men inte ännu mött mitt stora kall. Min världsbild på den här fronten är kanske lätt rubbad. Har varit omringad av människor som varit rätt passionerade och njutit av jobbet. Har ofta tänkt att de nog tyckt mer om sitt jobb än om resten.

Jag är tvärtom. Tycker mycket mer om resten. Att jobba är förlorad fritid. Förlorad tid med mina barn. Bort från min man. Och också bort från mina vänner.

Läste idag en facebook statusuppdatering av en okänd. Hon hade hittat sin mamma död därhemma. Hennes mamma var borta i ett ögonblick. Det här är jag hela tiden rädd för. Att jag rusar omkring i livet. Inte lyssnar på mig själv. Inte satsar på det jag kan vara nöjd med den dagen någon av mina kära försvinner. När jag själv dör. Varför satsade jag på fel saker? Varför höll jag inte stenhårt på min prioritering i livet. Jobba just så mycket att du överlever. Använd din dyrbara tid på det du älskar mest i världen.

Någon älskar sitt arbete. Blir lycklig av att prestera och vara en toppelev. Hela livet. Andra njuter av ett jobb utan större ansvar men mera tid o möjlighet till fritid och familjeliv. Jag unnar arbetsmänniskorna sin lycka. Jag vill unna mig själv det som gör mig nöjd. Balans i livet mellan jobb och fritid.

Nu just är livet inte som jag har planerat, som min innersta person önskar. Och det här måste åtgärdas. Det här är inte ett gnällinlägg, ska inte vara det i alla fall. Utan en analys av min situation. En analys av var skon just nu klämmer. Och den klämmer där: just nu satsar jag inte på det som är viktigast för mig i livet. Och det måste bli en förändring. För om jag dör i morgon ångrar jag hur jag levt mitt liv den senaste tiden.

Så det så!

Veckoslut av bara farten

Det verkar vara så fartfyllt till vardags och till helg att bloggen lider.

Veckorna susar fram och jag bara väntar på att det ska bli semester igen så jag ska hinna med allt. Så jag ska hinna njuta av barn, familj, lata stunder... Men än är det inte dags.

Jag har ändå registrerat att vi haft vackert sommarväder i september. Traskade till butiken kl. 22.00 i bara korta byxor o sommartossor. Varmt. Det var varmt. Underbart.

Igår var det ex tempore utfärd till Borgbacken. Ett barn åker i vad som helst utan att tänka så mycket. Jag är glad att han ännu är för kort för allt. Det andra är som jag, sku vilja våga åka i allt men vågar inte. Det anser jag vara rätt sunt. Och jag uppmuntrar honom till att åka bara det han vill.
Helsingfors och Borgbacken är vackra i mörkret. Vackra upplysta.




Idag tog jag barnen till Barnens stad. Sederholmska huset. Museum för barn. Kändes som ett museum i Stockholm eller någon annan barnvänlig stad. Har lovat skriva ett kort reportage om museet o ta bilder med barnen med. Det skulle göras nu, annars glömmer jag.




Museet fick pluspoäng av oss alla. Det bästa var en mormor som satt o stickade i ett 70-tals rum. Hon berättade om hur det var då och visade barnen allt som var annorlunda. Ian undrade om hon verkligen bor där. Rekommenderar varmt.






Medan vi trivdes där blev hemmet städat från golv till tak. Härlig arbetsfördelning denna gång.

Tacka vet jag veckosluten. Nu ska vi orka igen med en vecka.