Så skedde ett under

Idag följde jag med Noa på Halloween-disco i skolan. Jag är egentligen emot alla former av skolevenemang, jag tänker alltid att det inte blir roligt. Men jag hade roligare än väntat. Träffade gamla klasskompisar och skolkompisar. Många har sina barn i skolan.

Vi promenerade hem o pratade om hur det hade varit. Jag tyckte det var lite kaotiskt, en trevlig pappa tyckte det var lite oorganiserat, Noa förstod inte helt vad han skulle göra där och en kompis tyckte idén var att man sku köpa det som såldes.

Det skedde faktiskt ett under, efter discot. Det var nämligen så att vår lotterivinst väckte lite missnöje. Vi vann ett par vackra turkosa örhängen. Noa surade lite, och konstaterade att det inte var nån idé att vinna örhängen för ingen i vårt hem har hål i örona. Vi funderade vem som kunde få dem.

Vid kvällsmatsbordet pratade vi om örhängena, studerade dem och jag sade att jag ju hade hål i örona men att hålen har vuxit igen. Så tänkte jag att jag skulle prova, om kanske örhängena ändå skulle hitta igenom örat. Och vips, hade jag på mig örhängena. Det var nästan det bästa med hela Halloweenfesten. Det tror jag vi alla tyckte.




O jag är helt borttappad i mina örhängen...

Tider

Jag tycker det är lite jobbigt att ställa om klockan. Jag hör till dem som inte nödvändigtvis förstår nyttan av detta.

När jag var yngre tyckte jag det var helt ok. Jag reagerade inte. Fogade mig snällt. Då tyckte jag att jag inte riktigt förstod mig på gnället. Jag smålog åt min svärfar som högt svor över det här.

Idag närmar jag mig själv svärfars känslor. Och jag kan öppet erkänna. Jag började hata sommar-och vintertid i och med att jag fick barn. Det rubbade ju bara våra så fina och heliga rutiner. Sanningen är ändå den: det rubbade aldrig barnen väldigt mycket. Det var bara jag som stressade.

Ändå ändå ändå vill jag inte förstå poängen, fast jag tackar för gårdagens extratimme.

Drömmen tillbaka till Paris

Så var det Paris. Paris, som jag redan nu drömmer tillbaka till. Jag vet inte vad det är med Paris. Jag vill dit hela tiden. Alltid. Om jag skulle få välja bara en stad, en enda som jag sku få resa till, skulle det vara Paris. Det är inte ens svårt för mig att välja, valet är klart. Rom, London, Stockholm, Singapore, Tallinn, Prag, New York, Shanghai...inte någon annanstans längtar jag på samma sätt. Paris, det är något magiskt.

Det kändes som en viktig grej att få ta barnen till Paris, min favorit stad. Jag visste att stadssemester och barn kan vara ett ansträngande alternativ. Men jag ville ta risken. Och visst, det kan vara ansträngande. Men barnen var duktiga och orkade med gata upp o gata ner, metro och vandring i regnet. Park och slottsmiljö, sevärdheter, de klarade det fint. Och jag var glad, de fick se eiffeltornet och triumfbågen. Eiffeltornet var egentligen det enda jag hade på min "det måste de få se"-lista..

Här kommer några bilder, några glimtar. De visar att resan inte var helt fel. Stadssemester är inte helt fel. Men nästa gång tänker jag åka till Paris i bara vuxet sällskap. I alla fall. Då njuter jag av andra saker.



Eiffeltornets fot, den måste studeras på nära håll.


Ost som luktar, ett måste! Också för små knubbiga fingrar :).


Lite turister som samlar sig för att snart se eiffeltornet på nära håll.


La vielle dame - Den gamla damen


Versailles - äkta turister som utforskar den kungliga trädgården


Utanför torget i Versailles. Ibland blev det små stunder då vi väntade på något eller någon.


Parkgymnastik. Ibland måste man bara få sträcka på sig efter vandring, metro, lokaltåg och vandring.


Läsa djurparkskartan är viktigt. Vem ska vi gå hälsa på till näst.


I trappan i vårt lånehem


Noa och Jacotte, den talande, visslande och sjungande papegojan.

Ibland är det tungt

Den här veckan har varit tung. Bara tung. Det verkar vara tungt med livet efter höstlovet. Om man glömmer att gå lägga sig i tid, då man vaknar tidigt för att hinna till jobbet. Då det är mycket möten, då hela familjen är trött. Då är det tungt.

Det är tungt med små motgångar, det är tungt med små liv som är tröttare än lovligt. Det är tungt när man oroar sig för sina barn. Det mesta är tungt. Ja då man funderar, grubblar och egentligen inte vet om man är till någon nytta alls här i livet.

Ibland tänker jag att livet skulle vara lättare om jag verkligen visste vad jag är bra på. Om jag kände att det är något i livet jag kan. Om jag passionerat skulle vara intresserad av något.
Kanske livet inte alls skulle vara lättare.

När livet är tungt, och när skon skaver lite, då blir man så jävla glad av att hitta det här kortet gömt i en återlämnad handduk, med några tröstande ord. Kolla vilket budskap. Det här får jag tro på och hoppas på.

Modersmål

Igår kväll funderade vi hemma på modersmål. Det funderar jag på rätt ofta men det var roligt att fundera tillsammans med en tvåspråkig 7-åring och med en vuxen med finska som modersmål.

- Vilket är ditt modersmål? frågar jag av den tvåspråkiga.
- Det är svenska, säger han spontant.

Vilket är klasskompisens modersmål, vars mamma pratar finska? Kan man ha svenska som modersmål då man har har en finskspråkig mamma? Får man ha två modersmål? Kan man ha ett fadersmål?

Vi var överens om att pappas modersmål är finska, mammas svenska. Hur det blir med de andra i familjen vet jag inte riktigt.

I samma veva sjöng vi Modersmålets sång som ju är en rätt obegriplig sång. Och hur lite jag än uppskattar Sås och kopp så är jag ändå glad att barnen får öva sig på Modersmål o fädersland istället. Helt begriplig är inte den heller, men klart enklare att greppa.

Les macarons

Det här är något jag älskar. Les macarons! Hade tänkt gå till Ladurée och köpa dem men bestämde mig för att köpa lokala. Philippe Pelé hade sitt patisserie&boulangerie i Versailles, ett stenkast från Boulevard de la Reine där vi bodde. Pelé lär vara känd för sina macaroner.

Och JA säger jag! Goda, spröda, fluffiga och fulla med smak! Pelé gjorde mig inte alls besviken.

Som bortblåst

Nu är jag tillbaka. Inte längre bortblåst, inte längre i radioskugga! Vi firade höstlov i Paris och Versailles. Det blev resa trots sjukt barn före. Det blev resa trots hosta och snuva.

Vädret var ingen höjdare men värmen av att träffa släkt och vänner kompenserade.

Det blir mera Paris i bloggen. Men nu måste jag leta efter jobbet som jag saligen glömt bort i några höstlovsdagar!




Den här gamla damen kan ni njuta av tills jag är tillbaka med nästa post.

Lite jobbigt

Det känns lite jobbigt att tänka att vi ska vara på väg på resa imorgon och våra väskor ser ut såhär och klockan är nästan 21:



Tomma...

Inte som planerat

Så var den födelsedagen över. Det är ganska ok med födelsedagar, fast det samtidigt är jobbigt att bli äldre. Jag är faktiskt inte tjugo längre.

Idag gick början av dagen inte riktigt som planerat. Jag blir rätt knäckt faktiskt när saker inte blir som jag hade tänkt.

Jag skulle smyga ut tidigt i morse, inte bli sedd av någon. Jag skulle åka till jobbet i god tid och sedan sku jag bli överraskad på eftermiddagen när jag kom hem från jobbet. Det gick snett redan i ett tidigt skede. När jag stod i tamburen och klädde på mig kom en liten fram och sade att han haft ont i huvudet hela natten. Jag gav honom en värktablett och sade att han skulle sova ännu lite, eller vila.

Nästa gång hörde jag ett pip i telefonen ca kl. 7.40. Grattis älskling, men skit, en liten kille kastar upp. ÅÅÅÅH suck. Ska jag hem, ska jag bli på jobb? Ska jag fixa det här? Hinner han bli kry tills vi ska på resan, den stora resan, den största grejen på hela hösten, liksom. Ett par dagar har han tid att repa sig.

Telefonen piper igen. Han kastar upp igen. SUUUUCK! Det var inte bara huvudvärkstabletten, det är något på riktigt.

Mina härliga föräldrar tar den andra till dagis och jag sitter o funderar hur allt ska bli. Samtidigt ramlar det in en massa gratulationer, på facebook och per sms. Härliga varma tankar, riktade till mig. Man blir varm
Jag avbokar kalaset som jag förberett kvällen innan. Jag tänker på den enorma bröddegen som står i kylskåpet, jag tänker på mängden vita bönor jag kokat och framför allt tänker jag på pätkiskakan som väntar på chokladglasyren. Vem ska äta all maten? Jag mår faktiskt illa, själv.

Sen kommer härliga jobbkamrater in i mitt arbetsrum, sjunger o ger godis och bjuder mig på lunch. De är fina, mina finaste jobbkamrater, nyfunna vänner. Sen går jag på möte och när jag kommer tillbaka har det uppenbarat sig mera choklad i mitt rum. En post it lapp med ett hjärta.

Jag kommer hem och hittar en härlig familj sjungande happy birthday. Jag blir hyllad och får presenter. Ett barn tycker det är bara jobbigt med födelsedagar, han vill själv ha presenter. Det andra barnet börjat gråta för att jag får en ny brödrost, han sörjer den gamla.

Jag meddelar att jag ångrat mig, kom på kalas om ni vågar. På egen risk. Och det blir liten familjefest, trots en liten magpatient. Det blir soppa, det blir bröd och det blir kaka. Vi äter och skrattar och pratar. En äter försiktigare än de andra, och vi håller andan och hoppas han har klarat sjukan.

Vi får vila imorgon, och se till att han blir frisk. Det blev en fin födelsedag, trots magsjukan. Trots att det inte började helt smärtfritt. Och den nya brödrosten väntar på att bli använd. Imorgon bitti. Då kanske vi sörjer den gamla, lite till...

Sjungande barn

Jag tror att barn som nynnar för sig själva inte kan vara helt olyckliga. Barn som sitter vid frukostbordet och lallar är nog inte dödligt traumatiserade. Barn som sitter småsjungande på mattan och läser i pappas Rumba-tidning kan inte vara helt ledsna. Barn som sitter i badet och sjunger miljövisan för sig själva är kanske inte gravt olyckliga.

Det här vill jag tro. O om de är olyckliga tror jag att sången tröstar dem. Men i sanningens namn, de kan inte vara döledsna.

Syskonseparation

Igår gick Noa så glad till sin mormor. Han skulle sova över hos henne. Jag tänkte att vad fint det är att man kan få gå till sin mormor och umgås där och bara vara för sig själv, tumistid med en vuxen.

En liten blev hemma hos oss och vi fick ha honom helt för oss själva. Jag tänkte, när vi hade tid att lyssna och han fick prata till slut utan att bli avbruten, när han fick välja precis allt som han annars måste kompromissa om, såhär borde det vara oftare.

Igår fick de ha tid för sig själva utan varandra. Hur roligt det än är att ha syskon så är det nog så viktigt att få vara ifrån varann. Livet är ändå mest att ta hänsyn till varann, hela tiden. Helt okomplicerat är det inte att ha med syskon att göra, det vet nog de flesta.

Tänk att ibland få vara bara helt ensam och inte behöva kompromissa om något alls. Skönt säger jag.

Design Forum och Galenskap

Idag åkte jag in till centrum och trotsade de gula påsarna. Fast det är en lögn. Jag märkte att det inte var någon rusning så jag gick genom varuhuset och plockade åt mig ett par hårprodukter och sedan klev jag målmedvetet vidare.

Jag hade som mål Design Forum. Och visst var det lyx. Jag steg in genom dörren och det var tomt, endast två försäljare.
Jag har för vana att införskaffa presenter från Finland åt utlänningar därifrån. Så även denna gång. Och vilken lycka, de hade någon form av barnmånad på gång där, och jag behövde nåt finskt att ta med mig till franska barn.

Det som var mest förbryllande var att mannen som betjänade mig var så vänlig och så trevlig. Jag blir alltid förvånad, även om det är något jag tycker borde vara en självklarhet. Och han såg ju efter en stund så bekant ut. Det är ju lätt så att man tänker, inbillar jag mig att vi känner varann bara för att han är så trevlig. Finland är ju så litet att det till och med ibland händer.

När jag var klar fattade jag vem det var som betjänat mig. Han hade inte känt igen mig, eller så sade han inget. Det är säkert 20 år sedan vi mött varann i skolkorridoren. En gammal skolkamrat, gick en klass över mig.

Nästa gång jag går och shoppar loss i design forum kanske jag kan presentera mig.

Såhär är det i det mysiga lilla Finland. Vi alla känner varann men ingen vågar säga något.

Och jag är säker på att min shoppingupplevelse på den lilla designbutiken väckte mer tankar än en shoppingutfärd på galna dagarna hade gjort. Eller vad vet jag...

Olga och Sergej och gänget

Det har tagit mig en vecka att smälta intrycken efter Cirkus Florentino. För precis en vecka sedan kom jag hem från mitt första cirkusbesök någonsin. Fatta att jag aldrig aldrig varit på cirkus förr. Det har inte heller varit aktuellt tidigare, för ett av mina barn har klart sagt: Jag tycker inte om cirkus. Det är skrämmande. Därför.

Men nu var vi redo. Och vi marscherade iväg till sportplanen precis bredvid i gott sällskap för att uppleva detta. Alla var spända, var jag kanske mest

Det var vissa saker jag tänkte på, mer än på andra. Visst hade Olga en liten dräkt på sig och visst var hon otroligt böjlig. Vig. Och visst var cirkusdirektören lite slapp och djuren i showerna var inte superduktiga. Jag tycker de kunde ha släppt dem fria i stället och visat mer av Sergej som verkligen var duktig. Han stod uppe på en hylla och balanserade på en massa rörliga föremål, än på händer än på fötter. Vi var imponerade.

Och så tänkte jag hur glad jag var att jag inte satt i första raden på de vadderade stolarna med ryggstöd, utan på en träplanka lite längre bak. Om jag hade suttit där framme kanske jag blivit tvungen att delta och vara med i uppvisningen. Jag tycker det är oförskämt att ha publiken att delta, men kanske någon njöt.

Det tredje jag tänkte på var cirkusklädmodet. Vem har hand om dräkterna? Det kunde vara något jag kunde syssla med. Så vilda kläder har jag inte sett på länge. O nu betyder vilda närmast fula.

Cirkus, det är något det. Helt annat än den här verkliga världen. Kanske rätt underhållande, på något sätt. Kanske just därför.





Sergej, han var kungen den kvällen.


Olga var vig i sin lilla dräkt.



Elefanten...


En häst som i sig var fin men inte imponerade särdeles mycket. Mitt barn kommenterade: den gör ju inget, den springer ju bara runt. Tråkigt. Jag tyckte den var lite rolig, just för att den helt klart inte kunde riktigt något.

Go go gadget sateenvarjo

Jag gillar att mina barn är som barn ska vara. Jag ska förklara vad jag menade:

Igår när jag kom hem hade de byggt en mad mobil. Nu kanske någon undrar att vad är en Mad mobil. Mad är alltså den där elaka typen i tv-serien Inspector Gadget som jag följde med på Sky channel när jag var liten. Nu visas samma serie på kanalen Juniori, tyvärr dock dubbad till finska.

I den serien finns en elak typ som heter Mad som man aldrig ser. Man ser bara hans arm. Han försöker ta livet av Inspector Gadget, men det lyckas aldrig och han flyger oftast iväg i slutet. När jag var liten och tittade på programmet på engelska sade han: Next time Gadget, next time!

Mina barn har alltså byggt Mads flygmaskin, en Mad mobil. Den har de byggt av den där lådan som innehöll fyllning till vår Fatboy.

I morse lekte de båda med Mad mobilen. Det är det här jag menar med att de är som barn ska vara:
De bygger en 1000 gånger bättre leksak åt sig själv av en pappkartong än någon affär någonsin kan erbjuda dem. Trots att de suttit framför tv-apparaten mer än jag gjorde som liten och trots att de spelat på min iPad mer än jag själv spelat, så har de fortfarande fantasin kvar. Och utan tv skulle aldrig den fantastiska Mad mobilen existera. Tänk på det alla ni som påstår att tv:n leder barnen till helvetet.

När vi gick till dagis hade Ian med sig ett paraply. Han stod på trappan och öppnade paraplyet. När han öppnade det sade han: Go go Gadget sateenvarjo!

En del saker förändras, men Inspector Gadget lever!

Plus- och minusdag

Den här dagen fylldes av både plus och minus. Blev inspirerad av Sonja som skrivit om sina plus idag. Jag kan lista både plus och minus. Hade tänkt att jag också skulle satsa på bara plus, men det var ändå några saker som var lite tråkiga och de är värda ett omnämnande. Huvudsakligen är fiilisen positiv.

Nu överväger jag, är det plus eller minus man ska börja med? Jag börjar med plus. Om någon inte orkar läsa till slut så blir minnet av denna postning positiv.

Plus idag:
- Jag överlevde ett möte som jag trodde att skulle bli helt fel. Det blev inte helt fel.
- Min kära pappa hoppade in och räddade morgonen genom att föra båda barnen till dagis och skola när Janne var sjuk.
- Har skrattat åt många saker idag, vid lunchen visionerade vi vilt om ett blogginlägg som aldrig kommer att bli av. ibland är det roligt att bara bli helt crazy.
- Min kära svägerska var ledig idag och tog hem pojkarna från skola och dagis. Så jag behövde inte rusa från jobbet som jag normalt gör.
- Jag fick god koffeinfri caffe latte idag, dessutom i bästa sällskap.
- Fick en massa pussar när jag kom hem.
- Pojkarna fick åka porsche idag. De älskade det.
- Soppan som serverades på jobbrestaurangen var överraskande god.
- Jag fick en överraskning, några nya klädesplagg.

Minus idag:
- Janne är sjuk.
- Min pojke blev sparkad i skolan. Ingen orsak, vilket jag kan räkna ut när det gäller honom. Saken är outredd, jag är sur.
- Jag fick kommentaren "du e nu ett såntdär politikerbarn". Va fan betydde det? I mina öron klingade det inte alls positivt. (jag är mycket känslig när folk slänger ur sig såna kommentarer)
- Kunde inte idag gå på en promenad sådär extempore med en kompis, det lyckades inte tidtabellsmässigt. Tråkigt.