Olga och Sergej och gänget

Det har tagit mig en vecka att smälta intrycken efter Cirkus Florentino. För precis en vecka sedan kom jag hem från mitt första cirkusbesök någonsin. Fatta att jag aldrig aldrig varit på cirkus förr. Det har inte heller varit aktuellt tidigare, för ett av mina barn har klart sagt: Jag tycker inte om cirkus. Det är skrämmande. Därför.

Men nu var vi redo. Och vi marscherade iväg till sportplanen precis bredvid i gott sällskap för att uppleva detta. Alla var spända, var jag kanske mest

Det var vissa saker jag tänkte på, mer än på andra. Visst hade Olga en liten dräkt på sig och visst var hon otroligt böjlig. Vig. Och visst var cirkusdirektören lite slapp och djuren i showerna var inte superduktiga. Jag tycker de kunde ha släppt dem fria i stället och visat mer av Sergej som verkligen var duktig. Han stod uppe på en hylla och balanserade på en massa rörliga föremål, än på händer än på fötter. Vi var imponerade.

Och så tänkte jag hur glad jag var att jag inte satt i första raden på de vadderade stolarna med ryggstöd, utan på en träplanka lite längre bak. Om jag hade suttit där framme kanske jag blivit tvungen att delta och vara med i uppvisningen. Jag tycker det är oförskämt att ha publiken att delta, men kanske någon njöt.

Det tredje jag tänkte på var cirkusklädmodet. Vem har hand om dräkterna? Det kunde vara något jag kunde syssla med. Så vilda kläder har jag inte sett på länge. O nu betyder vilda närmast fula.

Cirkus, det är något det. Helt annat än den här verkliga världen. Kanske rätt underhållande, på något sätt. Kanske just därför.





Sergej, han var kungen den kvällen.


Olga var vig i sin lilla dräkt.



Elefanten...


En häst som i sig var fin men inte imponerade särdeles mycket. Mitt barn kommenterade: den gör ju inget, den springer ju bara runt. Tråkigt. Jag tyckte den var lite rolig, just för att den helt klart inte kunde riktigt något.