13.9.13

När man åker åt fel håll - i livet liksom

Vet ni den känslan, när man i barndomen, eller för länge sedan haft en plan. En plan hur man skulle vilja att det känns i livet. Vad man skulle njuta av i livet och hur man skulle vilja använda sin tid i livet. Och när man märker att planen och livet inte möts. Det är den känslan jag talar om.

Mitt liv är på många plan alldeles bra. Och jag har oförskämt mycket. Men det är en liten grej jag kunde tänka mig att kunde få kännas annorlunda.

Som liten (yngre) kände jag starkt att livet var rätt ok. Skolan i sig var inte meningen i livet för mig, men jag klarade den utan större ansträngningar. Inget toppbetyg eller ingen toppresterare var jag. Jag fokuserade alltid mer på vänner och att umgås. Det roliga var min fritid. Då läxorna var gjorda.

Då tänkte jag att livet nog kunde fortsätta i samma banor. Planerade ungefär nåt i den här stilen: Jag har en egen familj som största delen av mitt liv kretsar kring. Och så går jag på jobb. Något jobb som inte kräver mycket av mig på fritiden. För så har det alltid varit. Skola = jobb. Något man måste men något som inte får påverka fritiden och vänner och familjetid.

Jag har hela livet sökt ett yrke, ett jobb, något som skulle vara det jag njuter av. Har haft idéer om vad det kunde vara. Men inte ännu mött mitt stora kall. Min världsbild på den här fronten är kanske lätt rubbad. Har varit omringad av människor som varit rätt passionerade och njutit av jobbet. Har ofta tänkt att de nog tyckt mer om sitt jobb än om resten.

Jag är tvärtom. Tycker mycket mer om resten. Att jobba är förlorad fritid. Förlorad tid med mina barn. Bort från min man. Och också bort från mina vänner.

Läste idag en facebook statusuppdatering av en okänd. Hon hade hittat sin mamma död därhemma. Hennes mamma var borta i ett ögonblick. Det här är jag hela tiden rädd för. Att jag rusar omkring i livet. Inte lyssnar på mig själv. Inte satsar på det jag kan vara nöjd med den dagen någon av mina kära försvinner. När jag själv dör. Varför satsade jag på fel saker? Varför höll jag inte stenhårt på min prioritering i livet. Jobba just så mycket att du överlever. Använd din dyrbara tid på det du älskar mest i världen.

Någon älskar sitt arbete. Blir lycklig av att prestera och vara en toppelev. Hela livet. Andra njuter av ett jobb utan större ansvar men mera tid o möjlighet till fritid och familjeliv. Jag unnar arbetsmänniskorna sin lycka. Jag vill unna mig själv det som gör mig nöjd. Balans i livet mellan jobb och fritid.

Nu just är livet inte som jag har planerat, som min innersta person önskar. Och det här måste åtgärdas. Det här är inte ett gnällinlägg, ska inte vara det i alla fall. Utan en analys av min situation. En analys av var skon just nu klämmer. Och den klämmer där: just nu satsar jag inte på det som är viktigast för mig i livet. Och det måste bli en förändring. För om jag dör i morgon ångrar jag hur jag levt mitt liv den senaste tiden.

Så det så!

8 kommentarer:

Catta sa...

Jag förstår dig till 100%, och det vet jag att du vet, eftersom vi så ofta talat om det här med jobb. Hur i all världen ska man hitta ett passligt jobb, som inte tar över ens fritid, varken tidsmässigt eller tankemässigt? Jag känner ångesten börja krypa igen, när det börjar vara aktuellt att börja söka jobb igen. Jag hoppas så innerligt att du hittar en lösning som passar dig, bra att du ändå satt igång tankar om en förändring, då kanske du ens omedvetet börjar jobba för det?

Mikaela "Micko" Lax sa...

Jag vet att du vet.
Har flera gånger tänkt att det här blir det svåraste i mitt liv. Och kanske analysen av mig själv förklarar varför. Jag har ALLTID levt för fritiden. Jag har ingen passion som jag lyckats förvandla till ett jobb.
Kanske vetskapen eller tanken på förändring ger en lite spurt.
Jag håller tummarna för dig att du ska lyckas hitta något som ens känns möjligt att överleva. Något som är tillräckligt för att överleva men inte för mycket bort från det som för dig är viktigast. Livet är ändå viktigast :).

Catta sa...

Saint Vacant = heliga fritiden, heh. ;)

Mikaela "Micko" Lax sa...

WORD!

Pia sa...

jag har lite att läsa igen här märker jag! En mycket insiktsfull analys. Jobb ska vara passligt med ansvar, kivoga typer, fria tider, kreativt blandat med lite pakkopulla. Men sen måste åtminstone jag vara MYCKET ledig. Men det är svårt att lägga fingret på vad som måste bort och vad som måste komma till och så är det farligt att falla ner i vanegropen.

Mikaela "Micko" Lax sa...

Vanegropen är ett bra o beskrivande ord. Och nåt jag inte vill falla in i. Jag är som du, behöver mycket ledigt. Tror jag behöver mer ledigt än någon annan jag känner. Jag ska nog fortsätta leta. Rätta till det här lilla skoskavet liksom. Tack för din syn på saken.

Yvonne sa...

Du har så sunda tankar angående förhållande mellan arbete och fritid.
Senast igår sa jag högt att vad fan har det för skillnad med olika yrkesgruppers roller (jobbgrej) när det finns så massor viktigare saker här i livet. Jag försöker leva enligt tanken: lev livet så att du på din dödsbädd inte ångrar något. Det är minsann inte något lätt, då man märker hur snabbt vardagen kan fyllas med 'måsten'.
Det är nog hälsosamt att stanna upp och analysera sitt liv. Att fundera på hur man själv mår och vad man egentligen vill när man blir stor.

Mikaela "Micko" Lax sa...

Tack. Det är vettigt att stanna upp o tänka. Jag är så otålig så jag sku vilja hitta på någon lösning genast. Förstår att oxå du tänker på hur du vill ha det på dödsbädden. Jag vill inte heller ångra något sedan. När den dagen kommer.
Tänker så mycket på att inte förlora dyrbar tid på fel saker. Tiden går för fort.