Inte ens lite synd om mig

Idag har det inte ens varit lite synd om mig. 


Jag har lyckats med en massa grejer jag tänkt mig och ännu mer. Nämligen det svåraste av svåra uppdrag: Att köpa nya jeans. Alltså det tycker jag är svårt.


Det har blivit lite lättare än det var för något år sedan. Problemet då var att jag var oformlig efter graviditeter och hade dessutom en konstig känsla i det där snittet, som varit uppe två gånger. Svårt. 


Men nu har tiden lite läkt såren och efter en hel massa spring, har det blivit lättare att hitta byxor som sitter. Dessutom fick jag en gång hjälpa av en mycket sympatisk försäljare i Carlings. Han visade mig en viss modell av ett visst märke och så var det kört. 


Nu är det tredje paret av samma modell som flyttade hem till mig. Utöver det trygga och bekanta (rutinen?) gjorde jag något otroligt vilt, jag återgick till ett märke som jag senast klätt mig i när jag gick i gymnasiet, Levi's. Då gällde modell 501 och senare 555. Nu hette de inte mer något sånt. 


Lite nostalgi att finna just det fickmönstret på bakfickorna och den röda lilla lappen. Den röda lappen som var såååå viktig i en viss ålder. För då ville man, eller i alla fall jag, helst inte avvika väldigt mycket från mängden.


Ja, så idag var det alls inte synd om mig. Det var väl mina morsdagspresenter av mig själv.

En god ledare

Jag har många gånger i mitt liv ställts inför frågor som dessa: hurudan är en god ledare? Hur fungerar en bra ledare?


I olika sammanhang har jag ifrågasatt ledare. Och sällan har jag träffat riktigt duktiga ledare. Ja, ingen kan ju vara perfekt, men det verkar vara jävligt svårt att vara ledare.


Det har handlat om otroligt  dåliga lärare. Det har varit frågan om föräldrar som inte ingripit i sina barns fasoner. Det har handlat om chefer på olika nivåer.


Idag funderar jag igen över en god ledare. Jag funderar på det främst ur jobbperspektiv. Jag har försökt fundera vilka egenskaper en bra ledare ska ha. Jag tror att det viktigaste är tillit till dem man leder. Så tror jag på förmågan att lyssna. Utöver det här tror jag på en öppenhet. På diskussion och att våga ta risker. Och att helhjärtat stöda dem som utför det verkliga arbetet. 


På något vis tycker jag det verkar ganska enkelt. En ledare behöver egentligen inte kunna så mycket. Det viktigaste är att kunna plocka ihop de bästa människorna, lyssna till deras expertis och stöda dem. 


Men en sak som är säker är att jag inte är en ledare. Jag kan nog vara en som kriticerar :).


Jag tror jag ska återkomma till det här ännu senare. Det här funderade jag på för en stund sedan.

Cyklister mår bättre

Idag sade min snuviga kamrat åt mig att jag inte är sjuk för att jag cyklar. Cyklister mår bättre och blir inte sjuka lika lätt. Kanske det är så. Är det därför många som jag känner är sjuka, för att de inte cyklar?


För allt i världen, ta fram era velocipeder och bicycletter och börja cykla!


Läs här!

Rutiner + jag = sant?

I morse när jag körde genom ett svalt och lite fuktigt Helsingfors märkte jag att jag är en stor vän av rutiner. Allt hade fallit på plats. Igår gjorde jag lite annorlunda är normalt och jag var genast i obalans. Allt vara i obalans.Igår åkte jag till jobbet ett par timmar senare. Jag cyklade hem ett par timmar senare. Jag hämtade inte barnen på dagis (vilket i och för sig var en helt positiv avvikelse från den så högt älskade vardagsrutinen). Alla de här små obetydliga tingen gjorde att jag blev i obalans.

Idag åkte jag iväg kl. 6.25 på min cykel. Andades och såg de människor på vägen jag är van vid. Det där ena paret som stavgår från Kajsaniemi mot fågelsången. Den där ena pojken med sin pappa, hand i hand i Lillhoplax. De där några hurtiga bullarna som springer huvudlöst runt Tölöviken (jag vet inte om de springer huvudlöst, i min värld kan det inte vara någon idé att hålla på med jogging den tiden på dygnet). Det var rätt folktomt. Jag körde in på jobbgården en halv timme efter start, kunde låsa cykeln i cykelställningen, på den plats jag alltid brukar använda. 

Jag avviker inte från min rutt. Jag kommer av mig om det är en barriär någonstans så jag inte kommer vidare. Helst lyssnar jag på samma musik, så jag känner mig trygg. Jag utför vissa ritualer varje dag på samma sätt.

Suck, håller jag på blir gammal? Hur ska det här sluta? Eller är jag bara ett litet barn ännu, som behöver rutiner för att känna mig trygg?

En guldkant i vardagen

En guldkant i vardagen upplevde jag igår när jag fick följa med min äldre son till Sveaborg. Det som gjorde det lite guldigt var att det inte är alla vardagar man har möjlighet att följa med sin son med förskoleklassen. Det guldiga var att jag var välkommen med av både lärare och Noa. Om Noa inte skulle vilja ha mig med skulle jag förstås inte gå med.

Vi åkte till Sveaborg för att delta i en liten äventyrsrunda eller vad man ska kalla det. Det var fyra skådespelare som hade klätt ut sig i 1700-talsstil. En var Carl v Linné, en var Carl Michael Bellman, en var hovdamen Helene och så var det förstås Kung Gustaf den tredje. Barnen fick i fyra grupper träffa var o en skilt för sig. Bellman sjöng med barnen, Linné lärde barnen lite om växter, Helene lärde barnen några små vinkar om vett och etikett och Gustaf den tredje lät barnen leta efter ädelstenar i en kasematt. 


Barnen förstod kanske inte alla lustigheter, men det gjorde de vuxna i stället. Och det tycker jag alltid barnskådespel ska ha tack för.


Det som ju är en liten parentes är att jag skådespelat med i ett Jakten på den försvunna kronan, ett barnskådespel på Sveaborg. Det är länge sedan. Då var jag pigan Gunilla. Jag kände fortfarande igen vissa små detaljer i det här skådespeleriet, trots att konceptet var lite annorlunda. Roligt. Och ja, jag kan försäkra dig om att det var ett roligt sommarjobb. Kände mig privilegierad då jag fick vara med bland duktiga riktiga skådespelare.

Det här är den ståtliga kungen

Carl von Linné och Helene

Besviken

Dagens besvikelse är att alla inte vill gå ut. En vill ut och en vill stanna inne. Det betyder att eftersom det är den lilla som vill stanna inne att någon måste stanna inne med honom. Och den här gången är det jag som måste stanna inne. 


Man kunde tvinga sina barn att gå ut när det är så fint, men när klockan är redan halv sju på kvällen tycker jag inte att någon ska behöva tvingas. Jag tycker ju att barn också ska få välja lite. Så här sitter jag nu och är lite  besviken. För han vill inte egentligen umgås med mig heller. Han vill ligga på soffan, koppla av och se film. Jag förstår honom. Skulle det vara en bättre film sku jag också vilja göra det. 

Hurtigbullar

Jag vill bara lyfta fram de människor jag träffade på min morgontur till jobbet. Alltså de människor som är ute och springer före klockan 7 på morgonen. Jag beundrar dem stort. Hur klarar de av det? 

Jag själv är en människa som tycker om att springa, fast det ibland smakar trä. Det är liksom det där efteråt som är det bästa. Och det att man kan säga: Jag var ute o springa. Men för mig är det viktigt att det är precis rätt stund. Och rätt stund är inte otroligt tidigt på morgonen.Om jag springer för tidigt lider jag av huvudvärk och illamående nästan hela dagen. Men om jag springer då det är optimalt, då mår jag prima. Nej helst ska klockan vara mellan 11 och 14. Men senare går också. Helst inte mitt i natten, då funkar det inte heller så bra.

Jag funderade idag på människorna som springer så tidigt: Har de ätit frukost innan de springer, eller springer de på tom mage? Har de vaknat jättetidigt eller har de väckarklockan väckt dem o de är pigga som mörtar. Eller hur är det? Har de jobbat hela natten o springer sedan innan de ska lägga sig? Jag förstår inte hur de gör, men jag är fascinerad.