Imorgon skriver jag historia: Sovmorgon

Imorgon på morgonen skriver jag historia. Det gör jag genom att första gången uppleva mitt barns sovmorgon. Första gången under hans skoltid är jag hemma en morgon då skolan börjar 45 minuter senare. Jag får alltså en vardagsmorgon sova till kl. 7.30. Och jag får njuta av barn som högst troligt får vakna av sig själva.

Det ni, det är en riktig vardagspärla. En pärla i mitt liv då vardagsmorgnarna börjar kl. 6. Tjohoo. Bäst att lägga sig tidigt för att kunna njuta extralänge av denna konfekt!

Löjliga jag gillar fat booth

Så e det, mycket billig dålig smaklös humor. Men om man bara faller ihop på soffan ibland, då kan man väl bjuda sig själv på lite roligt.

Och för mig är lite roligt alltid att ta tjockisbilder av mig själv med hjälp av fat booth. Alltid lika roligt.

Nu ska ni oxå få njuta av mitt sköna tjockisansikte.

God natt på er!

Det bildde inte som planerat

När blev mitt liv såhär hektiskt? När blev det sådant att jag inte hinner med själv? Det är inte som jag planerat.

Idag steg jag upp kl. 6 för att vara på jobb kl. 7. Jag jobbade till kl. 17.35 då jag insåg att jag ska vara i simhallen med mitt barn kl. 18.30 o på vägen ha fört ett annat barn och en man till badmintonträningen. Rusade till spåran, meddelade dem där hemma att jag är sen, igen. Men vi hinner. Släng några grejer i simkassen är ni snälla. Vänta på mig på gården, jag går inte hem. De plockade upp mig vid spårahållplatsen o vi susade iväg.

Jag var hemma första gången kl. 20.30. Då var jag vrålhungrig för det blev ingen middag i den galna farten. Eftersom kassarna bågnande av smuts blev det klädtvätt, läxläsning med en, middag/kvällsmat, tömma tvätten från torkställningen för att den nya ska rymmas och borsta små tänder, tömma diskmaskinen och förbereda allas kläder och rosettskrinningskassar och matklubbspåse för morgondagen.

Nu kl. 22.45 väntar jag att tvättmaskinen ska ha tvättat klart så jag får hänga upp kläderna och sedan äntligen lägga mig. Raklång. För att orka med morgondagens 10 timmar på jobbet, rusa på rörsaneringsmöte och ALDRIG få vara med mina barn.

Jag avundas inte mig själv. Jag undrar hur länge en människa orkar leva såhär? Jag tror inte själv på min livsstil. Det här är bara en vanlig dag i mitt liv. Och jag tror ju att jag är långt ifrån ensam om att ha såna hör galna dagar. Jag tror ju att de flesta av oss håller på såhär. Det är inte meningen att skryta, se hur mycket jag gör en enda dag, se hur busy jag är. Meningen med detta inlägg är att skriva ner hur en dag kan se ut och att märka hur tokigt det är.

Till all lycka hann jag krama båda barnen lite innan de tuppade av. Bara mannens kram fattas ännu.

Nu är det fasta och allt. Tänk om jag kunde trappa ner takten fastan till ära, ägna mig åt att andas och vara spirituell. Nu just är det inte mycket spirituella tankar i mitt liv. Måste göra något. Bara måste. Såhär kan det inte fortsätta. För tänk om jag dör imorgon (hahaa där kom döden igen) då skulle jag nog ledsnas över mitt livs tempo.

Från döden till livet: soppa och bröd, bullar

Senast jag figurerade på den här bloggen var jag väldigt fokuserad på döden. Jag har inte riktigt fått ro ännu, men jag tränar på att förlika mig med den här sidan i livet. Medan jag i dag stod i köket och kockade tänkte jag inte på döden alls, tvärtom tänkte jag på livet, det nya livet.

Det som i köket slog mig var tankar på en annan tid, då livet var väldigt nytt. I min familj. Jag funderade på tiden då min äldre son var nyfödd. Jag tänkte på hur synd det var om honom att födas till en familj utan barn från förr. Råkade dessutom i veckan läsa i hesari om stackars förstfödda. Jag vet, det är ingen kul roll, jobbigt och kämpigt. Ändå tänker jag ofta att de förstfödda, som tydligen lidigt mer än vi andra, ofta är så otroligt duktiga senare i livet. De klarar så mycket mer än jag, som är den sista lilla i syskonskaran. De har liksom lärt sig kämpa.

När vi hade en baby, den första

Jag tänkte på hur härliga vänner och bekanta jag hade. De kom o hälsade på mig, trots babyn som mest skrek. De kom o hälsade på mig trots att jag var alldeles slut. Och det var många av dem som hämtade nåt med sig att äta. Jag stressade för allt, men ändå var folk snälla och tittade in. Tog den skrikiga babyn, bytte hans blöja, pajade mig på huvudet och förstod att jag var trött. De som redan hade gått igenom babytiden förstod mycket av det jag gick igenom, och de tänkte säkert pust o stön, tur att jag inte själv är där nu. Med dem nådde man en viss själarnas sympati.

De som inte hade barn stödde på andra sätt. Var nyfikna, lyssnade och orkade berika mitt liv med annat, berätta hur det ser ut utanför babybubblan. Väldigt uppfriskande och styrkande. De hade dessutom ofta krafter, att nosa baby och de ville också göra det.

Varför hade jag inte förstått?

Då tänkte jag att hur i hela friden hade jag aldrig förstått att stöda mina vänner som fått barn före mig? Varför erbjöd jag mig inte att hjälpa, varför erbjöd jag mig inte att hämta mat, byta blöjor, hålla babys, stryka mammans trötta huvud? Är det nåt i livet jag ångrat är det just det här.

Tack och lov kan människan lära sig. Med egna barn hemma som ännu behöver mig och med hela vardagsruljansen och allt blir det inte av att hjälpa till så mycket som jag kunde ha gjort då jag var barnlös. Men man kan ändå försöka och hoppa in där det går. Hålla babysar en stund så att mammor och pappor till nykomlingar får äta. Byta en blöja här och där, ta hand om någons baby en stund för att hjälpa till här o där.

Bröd, bullar och rödbetssoppa

Allt det här tänkte jag på i köket när jag bakade fastlagsbullar och brödpinnar och kokade ihop en rödbetssoppa. Det här ska jag packa med i en korg och föra till en familj där det finns en liten nykomling. De föräldrarna är betydligt lugnare än jag och har anpassat sig till sin nykomling på ett mycket bättre sätt än jag någonsin.

Men kanske det ändå kan vara kul att någon hämtar mat och bullar. I alla fall känns det som en kul sak för mig.

Och framförallt, trevligt att fokusera på livet.

En blogg tystnade – o jag är inte ännu heller okej med döden

Det har varit så tyst på bloggen. Jag märkte att min skrivtorka är på riktigt. Då ska man inte skriva, och inte förklara sig heller för den delen. Men i natt, då jag låg vaken o snurrade snurrade i lakanen så kände jag förklaringen så stark. Utan att jag ens tänkte att jag behöver förklara. Utan att jag ens tänkte på hela bloggen. Det var kanske som en liten blixt som slog ner o gav mig en tanke, som platsar här.

Det har hänt så mycket. Jullovet susade förbi och det var livet. Ni, det var det. Hösten varit så otroligt mörk och tung och skriventusiasmen har inte kommit. Jag tror det beror på att jag funderat på saker som känns för negativa att skriva ner här. Jag vill inte, även om jag skriver bara för mig själv, gnälla här. Om någon läser blir det inte uppiggande eller ens uppbyggande. Inte ens något lite djupare att fundera på. Det kändes som ingenting. Tomma ord.

Kanske det inte riktigt funnits en röd tråd i det jag tänkt. Det måste finnas någon idé bakom. Jag är kanske inte så bra på de där korta reflektionerna eller de där lättsamma vardagsinläggen. Jag kan inte beskriva dagens outfit och jag har inte lyckats hitta de där små glimtarna och små fina reflektioner till. Det har inte varit tid för det.

Familjer som splittras och måste orka

I natt tänkte jag på allt som hänt under hösten. Och det som hänt har inte ens hänt mig. Inte direkt. Men det har påverkat mig starkt. Jag har inte ens engagerat mig i allt som skett så mycket som jag önskat.
Några kära vänners familjer har splittrats. Unga människor har flyttat isär. Barn har fått anpassa sig till nya tag och nya vardagar med nya arrangemang. Tungt. Mina små vardagstrubbel med hur vi ska lyckas få ihop alla tidtabeller har också varit svåra, men i det här perspektivet, minimala och obetydliga.

Jag bara tänker hur det är att ta sig igenom det, när man är så besviken och ledsen och sorgsen och trött, tror jag. Och så ska man ändå orka stöda de små som också sörjer, men på ett annat sätt. Tufft. Jag blir rätt tyst när jag tänker på det.

Och så var det den där döden...

Jag har följt med på avstånd, min vän som alldeles nyss miste sin pappa. En älskad människa bara försvinner för alltid, för tidigt. Eller kan det någonsin hända att man mister någon för sent, eller när det passar en bäst? Har inte hört det någonsin.

Och den där saknaden. Den oändliga tomheten. Att försöka hitta de där ingredienserna som ska lappa det stora hålet. Det tar en massa tid och det innehåller en massa sorg. En stor bit är helt borta, för evigt. I det här perspektivet är mina vardagsgrubblerier en droppe piss i sahara. Och jag kan inte understryka det tillräckligt, jag är inte okej med döden.

Och det sista, men inte det minsta, utan kanske det som har fått mig och mina tankar och grubblerier och allt annat att bromsa och stanna helt och hållet. En avlägsen bekant till mig miste sin 5 åriga son till nyår. Han kämpade med en hjärntumör i ett par år och jag följde med det hela på deras blogg. Och så somnade han in. De skriver så fint om lilla Joel, hur de kämpar vid hans sida. Om allt. När jag läser det om hur de förklarat för sin lilla ögonsten att han kommer att dö, då blir det för mycket för mig.

Men jag bara läser, tårarna rinner, det finns inget i världen som är mer fel än det. I det perspektivet finns det inte mer ord. Förstår ni? Mina bekymmer och vardagstrubblen har ingen plats mer. Och i det perspektivet finns det inte heller plats för små vardagliga lättsamma funderingar. Det bara inte finns.

Han kunde ha varit min 5 åring. Och jag säger det igen, jag är inte okej med döden. Speciellt inte då det handlar om en 5 åring. Som borde leva här ännu 30 år efter mig. Jag är inte okej med döden, när mina vänner lider. Jag är inte okej med döden, jag är ständigt rädd att någon ska tas ifrån mig. Det förlamar. Det gör så ont. Jag har inte skrivit mitt namn på det kontraktet. Jag är inte villig att ge bort någon.

Det här har förlamat mina tankar. Det har inte funnits ord. Och jag är ganska säker på att det inte kommer att finnas ord på den här bloggen på ett tag. Men man vet ju aldrig. Kanske jag kan hitta lite vardagsglädje i allt det där fina som också händer i världen. Som att vänta så frukansvärt mycket på en ny människa, som snart ska få se dagens ljus.

Ja...det kan vara lite tyst här, en tid

Men först måste jag smälta, alla de här stora tankarna och sedan hitta perspektivet. Mina vardagstrubbel har också en plats i världen, men de är rätt små och jag har rätt mycket att vara glad för. Men först ska jag vara lite sur på döden.

Den som vill läsa om lilla Joels kamp i sitt alltför korta jordliga liv, och gråta en skvätt, kan klicka här.

Barnens värld

Barnens värld är ju så jobbig. Jag sku inte orka vara i den. Att vara liten och vara tvungen att lära sig allt skit man måste. Nu talar jag inte om "lära sig skit" som att lära sig räkna och läsa. Sånt är ju riktigt okej. Jag menar närmast "lära sig allt skit" som att en del människor är otrevliga även om du är trevlig mot dem. En del människor är opålitliga, vad du än gör.

Skriver det här idag för att det var en orolig dag i skolan och min sötaste finaste fick ett slag i ansiktet o blodig läpp. Inget jag skulle orka med en måndag. Det var inte ett personligt angrepp utan det var "jag har massor med energi och jag är så jävla korkad att jag inte vet hur jag ska göra av med den så jag tror jag ska veva runt med mina armar o se vem jag kan buffla till" -angrepp.

Jag är väldig intolerant gällande sånt. Jag tycker det sku vara mycket tråkigt att behöva bli oskyldigt slagen i nunan en tröttsam måndag i november. Jag sku inte orka bli sådär besviken som man blir de första gångerna man blir behandlad illa. Som äldre vänjer man ju sig lite vid att alla inte är nå vidare. Man lär sig leva med det. (Alltså jag menar inte att man blir van vid slag i vuxen ålder, talar nu om besvikelser. Det där med våld är ju ALLTID fel, som jag hoppas ni förstod, och det är en annan historia.)
Som vuxen kan man i många fall själv välja: den där typen tänker jag inte befatta mig med. Men i skolan är det svårt. Du ska sitta bredvid de där IQ-befriade, lite störande "jagharsvårtattkoncentreramig så jagstörhelaklassen" -typerna. Du får liksom ingen ledig stund.

Barnens värld är tuff och grym ibland. Hård i alla fall. Det är så mycket man måste lära sig. O det är tufft att lära sig att det nog i längden lönar sig att vara snäll o hygglig fast alla inte är det. O fast man ändå kan få ett slag nånstans nu och då. Ett fysiskt slag eller ett psykiskt slag i det lilla hjärtat.

Och ja, nog kan jag väl få medge att det blir rätt många, rätt aggressiva tankar mot både det bufflande barnet och i mitt fall mot barnets föräldrar. Jag är svart-vit. Jag bara inte förstår varför barn slår, att barn slår och är elaka. Jag tror att lite gränser inte är en helt tokig idé där hemma.

Vilket väder vi har här

Nu tycker jag det är dags för lite vardagsgnäll. Jag har hållit mig till nu.

Jag vill göra det glasklart för er alla:
Det är inte en överraskning att det är mörkt o regnigt o jävligt i november. Det är det inte. Det gör det ändå inte mindre mörkt o regnigt o jävligt att jag vet om att det brukar vara det i november.

Själv brukar jag vara lite irriterad när folk gnäller över gnistrande snö, kyla o solsken i februari, jag vet. Jag borde inte sura över det, utan glädjas över att det för mig är överkomligt. Allt är överkomligt så länge jag ser ljuset. Och på de här breddgraderna är det liksom the best we can get.

Jag lever i den uppfattningen att regn regn o regn inte är the best we can get i november. Det har varit någon dag emellan då det varit kyligt, men inget regn. Och en strimma ljus mellan kl. 12 och 15 har till och med nått mig.

Låt mig lite få gnälla, det blir nog bättre. November är värst. Det är en lycka att julen kommer, som en ljusets fest på nåt vis. Men sedan önskar jag nog att jag ska få fortsätta gnälla, lite till, om det fortfarande bara störtregnar. Det är jättelång tid tills det är sommar igen. Det är nog sommaren, ljuset och de lite gladare minerna jag saknar.

Man kunder fråga sig: Vem hittade på att bosätta sig här? Det är ju liksom inte mänskliga klimatförhållanden. Någon hittade på det och någon hittade på att just jag och min släkt och mina vänner skulle bo här.

Det blir alltså inte att flytta, det skulle för mig vara ännu mer omänskligt att inte bo nära mina nära o kära. Så ett litet klimatgnäll, sådär ett par gånger om året får ni bara utstå. Annars försöker jag vara helt trevlig :)!




Get the point?
I'm in the dark here, som Al Pacinos rollfigur sade i Scent of a woman! I'M IN THE DARK HERE!