Visar inlägg med etikett Springa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Springa. Visa alla inlägg

5.3.12

Springtankar

Det är ju helt ljuvligt väder idag. Alltid har jag ändå något litet förbättringsförslag. Idag var mitt förslag att det kunde ju faktiskt vara till exempel +3 grader i stället för -3. Det sku liksom droppa sådär i knutarna, sådär som jag gillar.

Jag var i alla fall ute och springa idag och det som jag redan i ett tidigare inlägg konstaterade var att det som är en av grejerna för mig med att springa är att jag hinner tänka. Jag hinner tänka så mycket mer än jag hinner någon annan stund.

Idag tänkte jag på ett inlägg i någon blogg (minns inte vems eller när jag läst det men uppenbarligen har det gjort intryck på mig) eller kanske det var någons status på facebook. Nåja, det spelar inte någon roll för det var redan en tid sedan. Det handlade i korthet om att hen (märker ni, använder nu det svenska neutrala fina ordet) som skrev undrade över människor som sportar och alltid måste nämna om det antingen på fejan eller i sin blogg. Jag hör kanske just till dem som sportar med att med jämna mellanrum berätta om min sportighet. Hen undrade i alla fall om de människor som hela tiden måste nämna om sin sport är människor som inte haft för vana att sporta och nu vill berätta för hela världen om sin förändring? Eller varför gör de det? Det tyckte i alla fall hen var lite konstigt.

Jag har lite funderat kring det här och jag tycker kanske inte det är så konstigt att man vill berätta om man väl gått in för att finnas ute i de sociala medierna som privat person. Jag tänker till exempel på en springtur. Den kan vara väldigt olika från gång till gång. Eller om du till exempel sysslar med yoga så kan det hända att du en dag uppnår något som du kämpat för redan en längre tid. Eller en stavpromenad...du kan ju möta något lustigt fenomen på din tur som du gärna skulle vilja berätta om för någon. Jag tror också att jag kan få den uppmuntran jag kanske behöver genom att berätta. Eller så kan jag få tips av andra som sysslar med samma grej. Är det inte lite samma sak som att berätta att nu har jag läst en bok. Då blir alla glada som inte läst den och vill veta lite mer. Eller de andra som också läst den känner samhörighet? Eller gäller det bara sport, är det att skryta? Jag blir i alla fall glad då jag läser att någon varit ute i ruskigt väder och rört på sig. Sunt liv liksom, och hoppas mina vänner mår bra.

Jag märkte när jag tänkte på det här blev jag lite irriterad. Kanske någon sportar och tycker att det var inget märkligt med det. Då behöver man ju absolut inte nämna om det. Någon annan upplever sporten och sina framsteg som något stort, värt att berätta. Når något mål som den varit ute efter länge.

Dessutom tycker jag det är konstigare att berätta om att man har diskat eller tvättat kläder, för det gör väl nästan alla? Fast kanske man bara behöver uppmärksamhet och uppmuntran. Själv skryter jag nog glatt varje gång jag städat :). Det gör jag enbart för att få sympatipoäng. Bara så ni vet.

Jag tror jag kommer att återkomma till det här. Har ännu en liten fundersam rynka i pannan.
Och det blev dubbelrynka i pannan för det här blev lite långt...

2.3.12

Luuserilenkki

Intoa puhkuen lähdin tänään juoksemaan tuohon hieman epäilyttävään ilmastoon.

Ja voihan rähmä mikä luuserilenkki! Ei ole mahdollista eikä todellista! Miten joskus jokainen ylämäki tuntuu Mount Everestiltä? Miten jokainen lumipenkka tuntuu liimalta jalkojen alla? Ja miten tuo into lähtee nopeasti karkaamaan, ja koko lenkki tuntuu yhtäkkiä ihan pakkopullalta?

Onnellinen loppu tässäkin tarinassa on. Sillä lenkin jälkeen oli ihanaa venytellä pohkeita hyvän musiikin tahtiin. Ja onhan se fiilis sitten ihan voittajan vaikka lenkki oli ihan luuseri.
Näin tänään.

Ja korkkasin sitten ajatus-blogin myös suomeksi. Tämä on luultavasti poikkeus joka vahvistaa säännön. Eli ruotsiksi kirjoitettu teksti luistaa paremmin.

27.2.12

Jag och historien kring det eviga sportandet och springandet

Jag har inte behandlat springning och sport en enda gång på bloggen. Det är dags att introducera avslöja, med risk för att det blir lite långt. Lovar att försöka vara mer fåordig nästa gång.

Efter att Ian föddes, det är faktiskt snart 4 år sedan, kände jag mig mycket däst och slapp i hela kroppen. Då bestämde jag mig för att börja röra på mig på allvar. Men det var inte helt problemfritt.

Det är för det första svårt att hitta tid för att gå på gym eller bara prioritera sig själv när man har en liten liten baby och ett annat liten barn. Det kändes för mig alla fall som att jag bara ville få allt att gå ihop, inte lämna någon i sticket med babyn.

Det andra som var lite jobbigt var att jag absolut inte ville ta mig någonstans för om jag bestämmer mig för att gå jumppa på tisdag klockan 18.30 är det nästan helt säkert att jag på tisdag kl. 18.30 inte har någon ork i världen. Så jag måste hitta på en lösning.

Det tredje problemet var just det som jag redan nämnde. Jag ville inte att min jumppaprioritet skulle gå ut över någon i min familj. Jag ville helst jumppa sen när barnen lagt sig. På min egen fritid.

Det fjärde, jag vill ju inte jumppa i grupp. Är en individualist ut i fingerspetsarna.

Problemen har en tendens att lösa sig. Så också mina problem:
Min kära svägerska började agera personal trainer. Hon gjorde ett kanon jumppaprogram med musik till. Hon visade mig hur jag utför rörelserna och får starka fina armar och ben. Hon är fysioterapeut, så hon kan de här grejerna. Liksom.
Så jag steppade iväg, först på sommaren ute på terassen utanför vårt lilla sommarhus. Och när jag väl kom hem till stan, steppade jag hemma. På kvällarna. När barnen somnat.

Jag blev så glad av att ha blivit starkare och hade mer muskler. Eftersom jag är ganska bekväm av mig höll jag på med det i ett par år. Och fortfarande kan jag ta fram min stepbräda och välja godbitar ur programmet, magmuskelträning, balansträning, ryggmuskel, armmuskel... Som i en godisaffär nästan.

En dag i slutet av sommaren hittade jag ändå på idén att gå ut och testa, för skojs skull. Springa. Springa, det jag inte kunnat göra nånsin. Vet inte varför. Han inte orkat, blivit andfådd, kroknat innan jag börjat. Men efter 2-3 år av stepträning bestämde jag mig för att det sku gå.
Och det gick. Det gick ju hur enkelt som helst.
Så jag blev i höst en springfantast. Var ute åtminstone 3 gånger per vecka. I vilket väder som helst. Det var härligt.

Men det var inte heller helt problemfritt. Jag köpte ett par himmelskt fina skor. Och sprang i dem en tid. Och ack, mina naglar och tår blev mos och mådde urdåligt. En nagel blev svart och sjuk. De andra fick blåsor under sig... Suck.
Så fick jag ett tips om att springa i barfota skor. Och jag köpte ett par nya skor, för jag ville inte ge upp.

Att springa barfota (nog i skor, men utan någon vaddering under sig) krävde lite justering av springstil. Jag tränar fortfarande. Vet inte vad som är bäst. Får hemskt ont i vaderna, men älskar att springa. Vi ska se hur det går. Jag har inget intresse av att springa maraton. Inte heller vill jag anmäla mig till något jippo där kvinnor ska springa tillsammans... Inte min grej.

I höst sprang jag 10 km. Det var mitt mål. I sommar är mitt mål 15 km.
Blir det i barfota skor? Blir det i vanliga springskor?
Det vet jag inte.


Men ja, man kan springa i barfota skor också på vintern! Det går faktiskt jättebra. Och dessa skor älskar jag faktiskt. Fast jag inte vet om det är dom jag ska springa i resten av mitt liv...