27.6.13

Övergiven skräppåse

Vår granne slänger ibland ut sin skräppåse sådär som jag tänker att man gör i europa, ut på gatan. Ut genom dörren liksom.
Vår granne har kanske bara missat att ut genom dörren betyder i vårt fall i trappuppgången.
Ibland luktar det skräp i trappan.

Imorse var var den där igen, oskyldig. Den nästan ropade tröstlöst efter mig:
Jag är övergiven.
Jag gav den ingen tröst utan blängde surt på den.

Det här är inget farligt eller allvarligt. Det e bara något som någon gör annorlunda än jag.




Nu är den ledsna skräppåsen förevigad o hoppas den hittat till de sina.

Att det har varit tyst här

Jag vet, det har varit så himmelens tyst här på bloggen. Inget midsommarbord, ingen midsommarmat, inga simmande barn, ingen midsommarbrasa, ingen supermåne, inga vardagliga små roligheter (jag lever i en illusion att jag nån gång har skrivit nåt lite lite roligt). INGENTING har det varit, på länge.

Det är väl onödigt att nu, en vecka efter midsommar berätta hur det var. Det var nämligen inget speciellt, eller egentligen mycket speciellt. Det var löst o ledigt, det var somrigt, det var skönt, det var som ett bättre veckoslut helt enkelt.

Den här veckan har jag varit så busy för att jag ännu jobbat och dessutom har jag haft familjen placerad på sommarbete o haft bara mig själv att rå om. Då är det ju busy. Jag har kallat det att leva singelliv. Försöka pussla ihop saker jag aldrig hinner med annars och pussla ihop dem på rätt få dagar. Mitt mål var dessutom att ligga o fjärta på soffan o bara glo i taket. Men märkte att jag fick stryka det programnumret. Får ta igen mig senare.

Vad har jag då gjort? O vem bryr sig egentligen? Den första frågan kan jag summera i några franska streck, den andra svarar jag: Knappast någon, men jag själv kan ju läsa det om ett år när jag funderar vad gjorde jag månne vecka 26 år 2013. Då hittar jag några franska streck just precis här (dessutom blir det inga franska streck, det blir en bollista, så det så, påpekar den petnoga punktknulleristen):

  • gick på stan efter jobbet o skaffade allt som en människa behöver på sommaren, en ny pressopanna åt pappan i huset, ett par granngula flipflops åt en 8 åring, några svarta leggings och ett set med 3 nya soda stream flaskor
  • bytte kläder o träffade en underbar kompis, drack drinkar som hette summer romance och pome granade eller nå liknande. goda, uppfriskande o roliga. drinkarna o sällskapet.
  • bestämde mig för att jag vill ha en tatuering som täcker halva kroppen, men jag vet inte vilken halva. bestämde mig för att raka av håret på båda sidorna, så jag närmar mig mitt mål med min mohare. (det förstnämnda blir nog knappast av, det andra tänker jag åtgärda inom en mycket nära framtid)
  • åkte till vallgård med en 3 månader gammal (ny) söndrig iPod (glaset, sorry Catten, I stick to my comment!). Fick höra att den är så ny o fin o ny modell att den troligen inte går att reparera som en vanlig iPhone, så det kostar useita satoja euroja. (Idag fick jag veta att det inte var useita satoja som gällde, men att glaset inte går att reparera utan den blir utbytt...). säg adjö till ingraveringen och alla fina bilspelsresultat som man uppnått på 3 månader. det är surt när prylarna krossas sönder
  • hjälpte ett blivande äkta par att få ihop en bröllopsinbjudan o spenderade en kväll i gott sällskap
  • städade kylskåpet, radade fram en massa grejer som ska till stugan, gick en runda i munksnäs för att införskaffa pastaingredienser o vevade ihop en gudomlig (förlåt att jag skryter med min egen mat, men den var gudomlig, receptet var ju inte mitt, så därför kan väl detta inte kallas för egoskryt?) avocadopasta (jag vet, ni alla har smakat på den, så ni vet att den är god!)
  • bjöd en nära o mycket kär vän hem till oss och vi åt pastan tillsammans, satt på balkongen o gick igenom livets allvar, sorger o glädjeämnen. sådant lever jag för.
 Det här var ungefär vad min vecka gick ut på. Nu fokuserar jag på helt nya saker o återkommer när jag väl har hittat tillbaka till små vardagsbetraktelser.

 Här den hajjpade avocadopastans geggamoija.

19.6.13

Hur oteknisk kan man vara?

Nu är jag nästan ganska irriterad. För jag förstår mig inte på datorer. Och jag föstår mig inte på det här blogger. Jag förstår faktiskt ganska lite. Och om jag ska vara riktigt ärlig: Jag skiter i att förstå hemskt mycket. MEN jag vill bara att det fungerar.

Så nu kära ni som förstår bättre:
Jag vill så gärna uppdatera den där ljuva listan till höger om mina inlägg. Den där jag berättar för er att jag följer just din blogg. Men varför o varför funkar inte det. Jag bara lägger in säg Cattens blogg, och det bara inte funkar. Inte heller Wonderlands eller Basses. Och alla övriga ratata-blogger. Och då blir jag ju så arg och sur. Varför funkar länkarna här, i inlägget, snällt o vänligt. Men inte i den där förbenade listan.

Ni behöver inte alls förklara för mig varför. Ni kan bara säga klick för klick vad jag ska göra. Det enda jag vill är att det ska funka. Suck. Att den där listan ska vara up to date liksom.

O fy sjutton va jag är gnällig idag. Kanske bäst att bara packa de där grejerna som ska åka iväg över sommaren. Och fokusera på att det finns kläder framsatta imorgon när jag ska på jobb. 

Bloggar & Kommentarer

Vad säger ni om bloggar där det finns utrymme för kommentarer men ingen verkar inspirerad av att svara på kommentarer man skriver? Nu menar jag inte såna döda bloggar som ingen skrivit på sedan 2007 utan såna där någon skriver någorlunda aktivt.

Personligen tycker jag det är en del av bloggarens skyldighet att besvara kommentarer. Konstigt att ha kommenteringsmöjlighet om man inte besvarar. Det tycker jag. O visst, jag förstår att man inte märker alla kommentarer om man skriver mycket o är lite semikändis och många kommenterar. Fast såna bloggar är ju ofta de bäst bevakade o uppstår kuliga eller mindre kuliga diskussioner. Tycker ändå man borde svara. Hur lite eller mycket känd bloggen är. Trodde liksom det var hela idén bakom bloggar...

Att sånt tänkte jag på idag.


18.6.13

Ett flygplan i mitt sovrum

Vet ni det där förbannade:
Det surrar för jävligt i sommarsovrummet. Man försöker totalförtränga det ENORMA myggljudet som låter som ett jävla flygplan när man ska försöka sova. Det är mörkt o ljudet är obeskrivligt.

Så tänder man, o den där surrande rackaren sätter sig ner o rör inte en fena. O jag ser inte var den är. Ser den inte. Så släcker jag lampan och då, en bråkdels sekund senare börjar den igen. Jag tror den VET att den retar gallfeber på mig. Men det kräket inte vet är att dess sista stund är väldigt nära.

Och då skriker jag REVENGE! Men det är inte ännu, för nu släcker jag o hör snart igen....

17.6.13

Nämen vad har vi här då?




Nämen...vad är det som gömmer sig i den här vackra lådan? Och vem kan ha hämtat den åt mig?

Jag ska säga er, det är en fantastisk människa som direkt från Paris kommer till mig med en ask. En liten underbar gul ask, som det står Ladurée på. Det är en som känner mig mycket väl. Jag blir riktigt varm inne, djupt inne i hjärtat av sånt här.




Och så blir jag också lätt illamående efter att ha ätit alla dessa underbara vackra och gudomligt goda. Men det är värt det.
Tack snälla söta för dessa. De är en påminnelse om Frankrike, Paris och mina älskade MACARONS. Och om vänskap!

16.6.13

Nöjespark i regnet

Vi hade bestämt att vi skulle ta barnen till borgbacken på fredag. Vi har brukat gå till borgbacken i början av sommaren, helst en vardag. Vi har ofta haft tur, det har varit ganska lite folk och vi har fått åka, hela dagen.

Gissa bara om de hade lovat veckans sämsta väder till just fredag? Ja. O den här gången blev det också det.

Vi funderade, av o an. Ska vi gå eller inte. Borde vi gå på lördag i stället. De har lovat bättre väder då. Men vi bestämde oss för att ta risken. O när vi steg ut ur bilen utanför borgbacken, stod det som spön i backen. Vi tänkte, skit i det. Vi gör det bästa av dagen.

Jag kan nu, en dag senare konstatera, att det var ett gott val.
- Vi var väl utrustade för vädret.
- Det blev lite lite kallt mot slutet.
- Många maskiner har tak, så det går bra att emellanåt åka lite torrare.
- Vi behövde inte köa till någon av apparaterna o det var bara att säga: får vi åka ännu en gång till biljettkontrollören. O det gick bra.

Ett minus var att Ian inte fick åka i bläckfisken. Han var enligt kontrollörer för kort. Det var en stund av sorg då Noa och jag slank in genom porten o åkte. Men ett stort plus var att han tydligen vuxit en eller två centimeter på en halv timme för han kom in på berg o dalbanan. Och ni kan inte ana vilken glädje det blev av det. Resultatet var 10 gånger efter varann. För det var så roligt.

Lyckad dag, allt som allt. Och vi var faktiskt där från kl. 12-20. Inte illa.


Så glada kan man vara trots ösregn o kall blåst.