30.9.12

Ett hösthus


Det finns ett hus alldeles nära mig. Jag tittar på det varje år på hösten. Jag funderar, ser månne människorna som bor där ut genom fönstret? Hur länge kan det se ut såhär utan att man åtgärdar det?

Det är helt absurt, färgen är vacker. Men går det till överdrift? Är det lite för mycket av det goda?


En snygg ung man

Hade tänkt att jag inte orkar skriva mer om mitt nya hår för jag tycker det är varken revolutionerande att jag varit hos frissan eller intressant, egentligen. Men jag har vaknat upp till att det kanske ändå är revolutionerande. Folk är tydligen, som min frissa säger, rätt konservativa och ovilliga att göra något nytt och innovativt. Och nu snackar vi frisyr... I andra grejer må människorna vara hur nytänkande som helst.

Jag har också varit konservativ någon gång. Det var före jag fyllde 20. Då färgade jag glatt mitt långa hår, men håret var långt. Sedan sade det klick i mitt huvud och jag fick för mig att kort hår skulle vara något för mig. Och då började mitt experimentella liv.

Jag tror att jag har provat allt. Allt från 1mm kort till ungefär långt till halva ryggen. Jag har provat nästan alla nyanser, från svart till vitt. Jag har haft småflätor. Mitt hår har varit färgat som en leopardpäls. Jag har haft jordgloben målad, i svart och vitt.

Med min hårhistoria är det inte väldigt modigt och spännande att jag klippt håret och färgat det ljust. Men alla som inte känner mig tycker säkert det är radikalt.

Har fått flera kommentarer på det. För någon dag sedan fick jag höra att jag är modig som låter min frissa göra så. Jag fick höra att det är fint, att det är tufft. Jag fick höra att det är en otrolig förändring. När har mitt hår vuxit så här, var kommentaren som var mest förbryllande.
Men det bästa var ändå idag då en dam sade åt mig att hon tittade vad det var för en snygg ung man som kom emot henne. HAHA. Det borde jag väl ändå förstå: Kvinnor har långt hår, det är ju så man känner igen dem. Hur kunde jag göra ett sånt misstag?

Någon gång ska jag gräva fram bilder av mig med de olika hårstilarna och så kanske jag kan blogga om det. Här är i alla fall en bild på den unga snygga mannen. Fokuserar på ung och snygg :).




27.9.12

Mitt Kök!

Jag tycker själv jag många gånger inte har svårt att dela med mig. Jag tycker jag är sådär normalgenerös. Inte övergenerös, men inte snål heller. En sak har jag märkt att jag är otroligt dålig på att dela. Det är Mitt Kök!

Det är inte så att Mitt Kök! på någotvis skulle vara väldigt snyggt, alldeles nytt eller ömtåligt. Tvärtöm, det är där vi renoverat minst. Det är redan gammalt, slitet och tål nog att små tassar kockar och bakar där.

Det är bara så att jag är väldigt possessiv. Jag har svårt att titta på när någon annan steker och kokar där. Jag har svårt att inte blanda mig i processen. Om någon annan lagar mat i mitt kök är jag tvungen att gå ut (nu talar jag någon annan i min familj). Till och med gurkbitarna som ska i salladen övervakar jag. Har någon en kastrull på spisen är jag där och kollar att spisen är inställd på rätt. "Det får inte koka över"... "Brinner lätt i botten"...säger jag när jag skruvar ner temperaturen eller snurrar ett snabbt varv med sleven i kastrullen.

O hur i fridens namn sku någon vilja delta i matlagning i det här huset? Om det alltid finns någon som vet och kan bättre? Jag förstår verkligen att det blivit som det blivit.

Nu har jag tänkt starta en kampanj. Ta med barnen i köket, lite oftare. Låt dem kocka, låt dem skära, låt dem blanda och låt dem misslyckas lite ibland. Det är inte farligt. Mycket farligare är det om de aldrig lär sig att det är roligt i köket och att de kan.

Vi tränade på tisdag. Vi bakade bullar tillsammans. Jag frågade om de vill knåda eller vara med och röra ihop degen. Det ville de inte, men de ville gärna rulla sina egna bullar. Och gissa bara hur fina & goda bullarna blev? De blev fantastiska. Och barnen var så stolta över det de  hade åstadkommit.






Och jag då, i Mitt Kök!, hur gick det? Det gick bra. Vi hade hur roligt som helst. Och bullarna har aldrig smakat så gott.

Jag tycker ni ska kika in hos Karin som skriver om sin sons bak-kalas. Jag var rörd när jag läste och har ett nytt mål i livet, jag ska också lyckas ordna ett bak-kalas i Mitt Kök!




26.9.12

Ett litet besök

Hur kan ett litet besök vara så efterlängtat? Jag har bara längtat i flera veckor efter den här dagen, när någon fixar något snyggt med mitt hår. Jag har bara längtat. O så kan man ju fråga att hur kan det ta så lång tid att få det ordnat? Ja den frågan kan jag inte svara på, eftersom min frissa ofta fixar det så att jag får tid. Nu har jag inte heller väntat mer än några dagar, sen jag tog luren i handen o ringde.

Idag sker det o idag är jag säker på att det inte kan bli värre än det är nu. Det blir så mycket livskvalitet. Det känns så mycket bättre efteråt. Jag är så lyckligt lottad att jag kan lita på det.

25.9.12

Goda grannar

Jag har någon gång i bloggen talat om mina grannar. Jag har nämnt att jag fört mysli åt dem. När jag bakar bröd brukar jag baka ett par extra och föra till dem. Jag gillar idén med att sprida lite gott omkring sig. Jag tycker i princip det är roligare att ge än att få. Det låter sliskigt och som en underlig kliché. Men okej, då är jag en sliskig kliché. Det bara är så.

En dag när jag kom hem och var trött doftade det härligt i trappan. Det doftade nybakad bulle. Jag visste att bulldoften inte kom från mitt hem, för jag var inte hemma (ingen annan heller, för den delen) och det är i princip bara jag som bakar.

Vi kom in och jag började fundera på att kanske baka, jag med. Fast jag kände att jag egentligen inte skulle orka och att vi borde satsa på matlagning först, bulle sedan.

Pip. Mobilen skakade till.

"Jag har bakat bullar här i nedre våningen, kanelbullar. Skulle det smaka? Bullbudet är strax på väg upp till er med några!"

Ja, ibland känns det där med att få också rätt bra.




Popcorn & jobb

Igår kollade vi en film, Love between storeys, på jobbet som min kollega med ett par studiekompisar fixat. Filmen var grymt proffsig, innehöll könsstereotypier i parti och minut & Minna Parikka skor. Jag måste erkänna att jag var helt imponerad.

Det bjöds på popcorn, coca cola, pepsi max & coca cola light. En cola-dryck för alla smaker.




Popcorn med sked

23.9.12

Jag säger inte vad jag heter

Idag var vi på väg hem från stugan. Den andra stugan. Inte Ekenäs. På vägen stannar vi alltid i Pockar, på Pukaron Paroni. Det är en bensinmack och där finns också en matbutik och där kan man också få köpa bröd av en lite besynnerlig äldre dam. Brödet är gudomligt gott.

Det som hände idag var att min älskade yngre son genast ville springa till bollhavet. Han gick dit och jag gick lite senare och såg efter honom. Då stod där en mormor till en kanske lite yngre pojke. Hennes barnbarn var väldigt pratsamt och han försökte helt klart få kontakt med min Ian. Det lyckade inte så bra, för just idag var inte Ian på humör att umgås.

Mormorn sade åt mig på finska: Det här är Veikko-Einari (barnbarnet alltså), han har presenterat sig för pojken och frågat vad han heter, men han svarar att han inte berättar. (Hän sanoo ettei kerro nimeään!)

Vad kan då jag göra? Jag småler och säger: Jaha.
Mormor till barnbarnet tyckte nog att vi var ett besynnerligt gäng, en liten pojke med sin svenskspråkiga mamma som inte heller berättar vad pojken heter.

Jag kunde inte berätta för dem vad hans namn är. Jag frågade av Ian på svenska: ville du inte berätta vad du heter. Då sade han bestämt nej, det ville jag inte! Då vill inte jag heller berätta vad han heter, hur mycket mormor till det sociala barnet vill veta. Det går inte. Det ingår i min deal med mitt barn, jag måste kunna respektera hans vilja. När jag riktigt tänker efter: Jag vill ju inte heller alltid berätta vad jag heter. Inte åt alla som kommer fram till mig.

Jag log lite igen, för jag insåg hur olika de är, de små människorna. Och hur fint det egentligen är att någon säger: Jag vill inte!