Jag hade planerat hela veckoslutet att jag skulle ta mig ut o springa. Men det blev inte av. Kanske var jag därför lite surmulen på söndagkväll. Det är inte bra när saker inte går som jag planerat. Har jag märkt. Jag är inte nån spontan människa, jag gillar att planera. Därför gillar jag inte att saker inte går som jag planerat. Jag kan bli lite sur.
Men idag gick allt som jag planerat. Jag tog mig ut. Det var skönt. Jag sprang i solen och blev anilinröd i ansiktet av springet. Det jag inte hade förstått var att jag kommer att få väldigt hett, den där "keeps you warm" tröjan skulle jag kanske inte ha behövt. Men värre kan det vara. Jag ska inte klaga. Kallt är betydligt värre.
Jag har nu bestämt mig, åtminstone lite, att något mellan 5 och 7 km fungerar för mig. Om jag springer väldigt mycket längre börjar det smaka tråkigt. Det känns liksom tungt och det känns som något otrevligt, utdraget lopp. Nej, inte min grej. Idag blev det lite på 6 km. Och det känns bra.
Så nu kan jag faktiskt glatt börja fira valborg. Då krävs ett par unga herrar, utan dem blir det inget. Så hejs vejs, jag ska gå hämta dem.
30.4.12
29.4.12
Kråkan skrek på tallegren
Det var en kråka som skrek och skrek och skrek så förskräckligt på en tallegren. Och det rörde sig otroligt mycket i trädtoppen. Det skakade och kråkan skrek.
Jag hade alldeles av en slump med mig min kamera och jag försökte hinna med för att se. Vi trodde det var en ekorre, men det var ett större djur som hoppade omkring superhögt i trädet. Min kamera har inte världens bästa zoom, men jag knäppte bilder så förskräckligt. En bild blev lite bättre än alla de andra supersuddiga. För djuret hoppad och hade sig, dessutom väldigt högt uppe.
Undrar ännu också vad det var. Kan det ha varit en mink?
Jag har ju nämligen inte varit vaken på biologilektionerna, jag har inte en aning. Jag vet just och just hur en ekorre ser ut. Sorgligt men sant.
Jag hade alldeles av en slump med mig min kamera och jag försökte hinna med för att se. Vi trodde det var en ekorre, men det var ett större djur som hoppade omkring superhögt i trädet. Min kamera har inte världens bästa zoom, men jag knäppte bilder så förskräckligt. En bild blev lite bättre än alla de andra supersuddiga. För djuret hoppad och hade sig, dessutom väldigt högt uppe.
Undrar ännu också vad det var. Kan det ha varit en mink?
Jag har ju nämligen inte varit vaken på biologilektionerna, jag har inte en aning. Jag vet just och just hur en ekorre ser ut. Sorgligt men sant.
Mitt älskade Ekenäs
Härligt veckoslut i Ekenäs. Det finns inget ställe utanför mitt hem som jag älskar så mycket som Ekenäs. Mitt Ekenäs. Som speciellt Noa brukade säga som litet: Vårt Ekenäs.
Det här veckoslutet kom sommaren igen lite närmare. Det skedde så enkelt att vi sparkade igång min moped som heter Virve. Hon är alltid lite seg på våren då hon stått hela vintern. Men eftersom hon ännu är rätt ny och fräsch så kan man vänta sig att hon nog vaknar till liv. Och det gjorde hon när vi gett henne alldeles pinfärsk bensin och trampat trampat trampat igång henne x-antal gånger.
Vi tycker nog alla väldigt mycket om Virve. I år var det fint att Noa kunde sitta där bak, alldeles utan den där lilla bänken som han brukat sitta i. Som gett lite ryggstöd. Nu har hans ben blivit så långa att han kan sitta helt som en vuxen. Han njöt, för det var mycket bekvämare.
Ian njöt också, men han behöver självfallet den lilla stolen där bak.
Jag kan inte förstå att jag är så otroligt förtjust i en moped. Men det är jag.
Här lite bilder med Virve.

Det här veckoslutet kom sommaren igen lite närmare. Det skedde så enkelt att vi sparkade igång min moped som heter Virve. Hon är alltid lite seg på våren då hon stått hela vintern. Men eftersom hon ännu är rätt ny och fräsch så kan man vänta sig att hon nog vaknar till liv. Och det gjorde hon när vi gett henne alldeles pinfärsk bensin och trampat trampat trampat igång henne x-antal gånger.
Vi tycker nog alla väldigt mycket om Virve. I år var det fint att Noa kunde sitta där bak, alldeles utan den där lilla bänken som han brukat sitta i. Som gett lite ryggstöd. Nu har hans ben blivit så långa att han kan sitta helt som en vuxen. Han njöt, för det var mycket bekvämare.
Ian njöt också, men han behöver självfallet den lilla stolen där bak.
Jag kan inte förstå att jag är så otroligt förtjust i en moped. Men det är jag.
Här lite bilder med Virve.

26.4.12
Det där som får mig att se rött
Jag hade fått en ny cykel. Jag var så stolt över den. Äntligen skulle jag få visa den för mina vänner. Jag hade nu äntligen en lika stor cykel som dom. Vi brukade cykla till skolan tillsammans. En morgon när jag ringde på hade jag inte mer min lilla cykel, jag hade en stor. Men vad hände?
De blev så avundsjuka på min cykel. De kunde inte acceptera att jag hade den finaste cykeln. Från den dagen förändrades allt. De ville inte längre cykla med mig, utan de ville att vi skulle gå istället. De började en utfrysningskampanj. När vi skulle leka hittade på lekar som hade okända regler, så jag inte visste hur leken gick till. När vi skulle hoppa hopprep vevade de i otakt så att jag inte skulle klara det. De sade att jag måste gå på andra sidan gatan. De gjorde små saker, som ingen direkt märkte. Men jag kände dem. Jag kände varje gång att jag var mer och mer utanför.
Den här lilla historien handlar inte om mig. Men den är sann.
Och nu kommer vi till det som får mig att se rött, det jag inte kan tåla. Eller nåja, det finns många saker jag inte kan tåla, men det jag allra minst kan tåla är mobbning. Mobbning i alla dess former. Jag läste en olycklig systers eller brors insändare om sin egen lilla syster, 10 år, som inte vill leva. Insändaren kan också du läsa här.
De blev så avundsjuka på min cykel. De kunde inte acceptera att jag hade den finaste cykeln. Från den dagen förändrades allt. De ville inte längre cykla med mig, utan de ville att vi skulle gå istället. De började en utfrysningskampanj. När vi skulle leka hittade på lekar som hade okända regler, så jag inte visste hur leken gick till. När vi skulle hoppa hopprep vevade de i otakt så att jag inte skulle klara det. De sade att jag måste gå på andra sidan gatan. De gjorde små saker, som ingen direkt märkte. Men jag kände dem. Jag kände varje gång att jag var mer och mer utanför.
Den här lilla historien handlar inte om mig. Men den är sann.
Och nu kommer vi till det som får mig att se rött, det jag inte kan tåla. Eller nåja, det finns många saker jag inte kan tåla, men det jag allra minst kan tåla är mobbning. Mobbning i alla dess former. Jag läste en olycklig systers eller brors insändare om sin egen lilla syster, 10 år, som inte vill leva. Insändaren kan också du läsa här.
Jag känner mig rådlös och vilsen. Jag minns att när jag var liten kände jag mig redan rådlös och vilsen inför mobbningen. Man är ju så liten, när man ställer sig upp och försvarar. Man riskerar mycket när man står upp för någon. Samtidigt riskerar man att må otroligt dåligt om man inte gör det.
Som vuxen har man ett otroligt ansvar när man möter mobbning. Alla fall av mobbning ska beaktas. Det går inte att säga att man följer med situationen. Det behövs aktiva åtgärder. Mobbningen kan verka oskyldig i våra ögon, men när det är något som håller i flera år. Något som återkommer, från dag till dag. När ett barn känner sig utfryst och utestängt. Då måste man göra något. Men fortfarande känner jag mig rådlös.
Jag kan aldrig förstå vad den där mobbaren tänker?
Jag kan aldrig förstå vad den där mobbaren tänker?
25.4.12
Att cykla i diset och i kylan
Idag tog jag cykeln. Jag undrar hur leda ni är att läsa om den eländes cykeln...:)
Jag ville bara berätta att eftersom det är så tidigt på morgonen när jag åker iväg låg det ett vackert dis över Tölöviken. Det var vackert disigt vid Norra kajen. Det låg ett dis över hela Lillhoplax. Det var så vackert.
När jag cyklade förbi fotbollsstadion var ett par män på väg i sina bilar. De stod och skrapade sina vindrutor på bilen. Det tyckte jag var lite trist. Att det faktiskt ännu är så kallt att om man åker iväg kl. 6.30 på morgonen måste man skrapa bilrutan.
Kanske det imorgon är varmare, kanske de inte behöver göra det imorgon bitti.
Nya vänner och gamla
En sak jag ofta tänker på med glädje är att jag ännu har förmågan att knyta nya vänskapsband, såhär på gamla dar liksom. Det är helt fantastiskt. Jag gläds varje gång det sker. Och jag gläds över att vänskapen kan bli så bestående och så djup. Man behöver inte känna varann sen barndomen. Man behöver inte ha en massa gemensamma intressen. Det är bara något och så säger det klick.
Jag har märkt att det här har hänt några gånger inom de senaste 5 åren. Ofta har det som fört oss samman varit våra barn. Det är inte så att jag tycker att alla föräldrar måste bli bästisar bara för att deras barn är goda vänner. Nej nej, inte alls. Inte heller anser jag att mina vänners barn behöver bli vänner med mina barn. Det är sådär med kemi. Men jag har förundrats och glatt mig över att plötsligt har mitt barn hämtat mig en ny god vän. Eller hela vår familj ett nytt socialt liv.
Och jag som alltid tänkte, innan jag hade barn, att jag tänker då inte lära känna någon ny människa vid sandlådskanten. Jag har mina gamla goda vänner. Hur tänkte jag då? Ja, jag försökte väl desperat hänga kvar i mitt gamla liv. Det som inte handlade om blöjor, pottor, barnkläder, barnsjukdomar...
Och ja, tänk. De gamla goda har jag också. Och så har jag de här nya. Friska nya fläktar blandat med de där guldvärda gamla.
Det som jag ofta tänkt på är att det nog är en god sak att åldras också. Man lär sig uppskatta sådana människor man inte skulle ha uppskattat när man var yngre och enfaldigare. Samtidigt tänker jag att några av de där gamla goda härliga vännerna skulle man kanske inte idag förstå att uppskatta om man stötte på dem för fösta gången.
Alla snackar fotboll...
...och jag som bara är så ointresserad o vill mycket hellre prata esc.
Varför såg alla fotboll igår istället för att knäppa in sig på svt o kolla på inför esc programmet?
Jag vill inte påstå att fotboll inte är underhållning. Det är bara dålig underhållninig för mig. När jag inget förstår, inte ens förstår att uppskatta den manliga skönheten som lär vara något. Och på allvar, att springa omkring på en gräsmatta efter en boll?
Men eurovisionen. Där har vi underhållning för hela slanten. Speciellt de här tycka-programmen är ju så underhållande att man knappt vet hur man ska vara. I flera år har jag följt med svenskarnas program. De tycker så roligt och formulerar sig så klurigt. Där är inga schlagertorrisar eller besserwissrar (förutom kanske en... böjs ordet så?). Det är så roligt för ingen tar eurovisionen på allvar. Det är just som det ska vara.
Rekommenderar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




